<p>Det viktigaste är inte att leta tecken utan att ha en relation till ditt barn där ni kan prata om mående och känslor. Då ökar chanserna att ditt barn också berättar när det inte är bra.</p> <p>När det kommer till tecken kan det se så olika ut –&nbsp;vissa barn ser man kanske ingenting på alls. Men det du kan vara uppmärksam på är en förändring i barnets beteende som får negativa konsekvenser för barnet. Det kan handla om att barnet sover sämre, har dålig aptit, andra fysiska symtom som huvudvärk eller magont. Det kan vara att humöret förändras på något sätt – allt ifrån ilskna utbrott och ångest, till tystnad och undvikande. Barnet kan få problem att klara av skolan, sluta med aktiviteter som hen tidigare gillat eller få problem med relationer till kompisar.</p>
<p>Psykisk ohälsa kan se ut på många olika sätt. Men när ens mående gör att man får svårt att hantera vardagen och det blir ett hinder över tid – då kan det handla om något mer allvarligt än nedstämdhet. Du som förälder behöver inte avgöra det, utan märker du att ditt barn mår dåligt och behöver stöd och hjälp är det viktigt att du hjälper hen att också få stöd av professionella.</p>
<p>Skulle du fråga barn finns det många olika svar på den frågan. I svenska undersökningar har forskare sett att det är ca 35–40% av alla gymnasieungdomar som någon gång har skadat sig själva det senaste halvåret.</p> <p>Att skada sig själv är för många ett sätt att hantera svåra känslor. Men ibland också ett sätt att straffa sig själv. Självskadebeteendet kan ge &nbsp;en känsla av kontroll i svåra situationer. Att tillfoga sig själv fysisk smärta kan ge känslan av att den psykiska smärtan, ångesten, minskar – det kan lindra för stunden. </p>
<p>Det är vanligt att som förälder bli orolig och undra hur man kan göra för att hindra barnet från att skada sig. Ett första steg kan vara att prata öppet med barnet om självskadebeteende och att våga söka hjälp – både för barnet och för sin egen del. Det kan också vara bra att lägga din egen oro åt sidan för stunden. Känner du dig arg eller upprörd, vänta med att prata med barnet!</p> <p>Lyssna på barnet, avvakta med råd och lösningar och döm inte. Ett annat sätt kan vara att hjälpa barnet att hitta alternativ till att hantera svåra känslor. Kanske kan ni göra en lista tillsammans – om vad som fungerar att göra när det känns jobbigt och svårt?</p>
<p>Det är lätt att själv drabbas av många svåra känslor när man får höra att ens barn inte vill leva. De känslorna kan du prata om med en annan vuxen för att få stöd, så att du kan och orkar vara det viktiga stöd ditt barn nu behöver.</p> <p>Be barnet berätta hur hen menar med att inte vilja leva. Våga vara kvar och lyssna på barnets tankar och känslor. Visa förståelse men inge också hopp om att det inte alltid kommer kännas som det gör nu.</p> <p>Bekräfta det viktiga i att hen har berättat om det svåra. Säg att du finns där som stöd, visa omtanke, ställ frågor och trygga barnet i att det finns hjälp att få. Att må dåligt psykiskt är inget att skämmas för och man<i> kan</i> få hjälp att må bättre. Döden är definitiv, men ett dåligt mående kan man förändra. Ingen ska behöva bära mörka och svåra känslor själv. Undersök tillsammans med barnet vilken hjälp hen skulle vilja ha och behöva.</p>
<p>Samtal är viktigt, men alla barn har givetvis olika behov och det finns mycket annat du som vuxen kan göra. Att visa omsorg handlar inte bara om att prata, det handlar även om att hjälpa till i vardagen. Visa kärlek, ge en kram när det behövs, erbjuda en paus men något roligt när det är svårt. Du kan också hjälpa genom att sänka kraven på barnet, både i skolan och hemma, men kanske också genom att stötta barnet i att sänka kraven på sig själv. Stäm av med barnet. Hur vill hen ha det? Hur kan du som förälder stötta och hjälpa? Vad behöver barnet här och nu? </p>
<p>Det är vanligt att syskon funderar och har känslor eller oro kring det syskon som mår dåligt, eller hur måendet drabbar för föräldrarna. Det är viktigt att fokusera på att ditt barn som skadar sig själv, samtidigt som du pratar med syskonen om de känner och tänker om familjens situation. Prata regelbundet och öppet med syskonen om psykisk ohälsa – vad det är och hur den kan ta sig uttryck. Stäm ofta av hur syskonen mår. Hur påverkas de av situationen, behöver de eget stöd? Har de frågor till vården om syskonets tillstånd? Visa barnen att du finns där och berätta om vuxnas plan för att hjälpa det barn som inte mår bra.</p>
<p>Om skolan misstänker att ett barn far illa i sin hemmiljö eller i sitt mående, är de skyldiga att anmäla sin oro till socialtjänsten så att barnet kan få stöd. Skolhälsovården kan även remittera barnet till andra instanser, till exempel Barn- och ungdomspsykiatrin.</p> <p>Skolan har också ansvar att delta på eventuella möten med andra instanser som kan behöva kopplas in för att hjälpa barnet, till exempel socialtjänsten, hälso- och sjukvården och polis. Den här typen av samarbete är reglerat i lag och kallas SIP (Samordnad Individuell Plan).</p>
<p>Nej, det går inte att tvinga i ett barn medicin. Arbeta i stället tillsammans med barnet för att förstå hur barnet tänker. Finns det andra strategier eller behandlingar barnet vill prova först?</p> <p>Utforska vad det är som gör att barnet inte vill ta medicinen och försök på ett respektfullt sätt bemöta de tankar eller oro som barnet har. Hjälp barnet få svar på sina frågor. Förklara hur medicinen fungerar, hur den kan göra skillnad och varför du vill att barnet ska medicinera. Ta hjälp av sjukvården i resonemanget, prata tillsammans med barnet och dess ansvariga läkare om för- respektive nackdelar med medicin.</p>
<p>Prata med ditt barn. Berätta om din oro kring mat och ätande, att du är rädd om barnet och att det är dåligt och farligt för kroppen att inte äta eller träna för mycket. Var rak men inte skuldbeläggande. Försök vara uppmärksam, närvarande och lyssna på barnet.</p> <p>Det är lätt att bli orolig och frustrerad om någon man står nära har problem med mat och ätande. Att vara beredd på att lyssna utan att döma, kan vara ett bra sätt att börja och visa att man bryr sig.</p> <p>Den som har en ätstörning kan känna sig ensam, men också vara väldigt ambivalent till stöd. Hen både vill ha hjälp men också att slippa bli störd i sin sjukdom. Att någon försöker lyssna och förstå kan göra det lättare för barnet att ta de steg som behövs för att bli frisk. Om du inte vet hur du ska ta upp ämnet med ditt barn, prata med en annan vuxen för att få råd. Du är alltid välkommen att ringa Bris vuxentelefon om barn 077 – 150 50 50.</p> <p>När det kommer till ätstörningar är det viktigt att ta hjälp tidigt. Skolhälsovården eller ungdomsmottagningen är två bra platser att vända sig till och som sedan kan slussa vidare om mer hjälp behövs.</p>
<p>Se till att barnet och familjen får professionell hjälp, det är viktigt. Familjen är en viktig del av behandlingen när det gäller ätstörningar. Det är vanligt att övriga familjen påverkas av sjukdomen – och till viss del kan man behöva acceptera att det kommer vara så en tid framöver. Men det är viktigt att försöka hitta en vardag och att familjens eventuellt övriga barn också får tid, stöd och uppmärksamhet.</p> <p>Det är lätt att sjukdomen tar mycket energi för alla inblandade, men försök att hitta tid för annat i familjen också, till exempel någon rolig aktivitet. Som förälder är det också viktigt att du får stöd och att du mår så bra det går och att du orkar.</p> <p>Det är vanligt att känna sig otillräcklig eller maktlös när ens barn inte mår bra, det finns stöd att få. Ring Bris vuxentelefon om barn 077 – 150 50 50 om du har frågor om hur du ska stötta ditt barn. Om du behöver sjukvårdsrådgivning kan du ringa 1177.</p>
<p>Försök så långt det går att bortse från era egna åsikter och önskemål. Sätt i stället barnet i centrum. Vad behöver hen? Prata med barnet och ta hjälp av närstående eller av kommunens familjerådgivning för att hitta sätt att samarbeta. Ta även hjälp av professionella, t.ex. BUP eller socialtjänsten.&nbsp; </p>
<p>Det kan kännas svårt att orka med eller veta vad en ska göra i en svår situation, sök därför hjälp. Det är viktigt att både du och ditt barn får stöd och hjälp. För dig som förälder har också tillgång till stöd genom hälso- och sjukvården och/eller kommunen. Ge inte upp!</p>
<p>Prata med vården, beskriv vad ni saknar och skulle önska för stöd, försök att tillsammans hitta vägar framåt. Ni kan även få visst stöd av kommunen och hos ideella organisationer, beroende på hur er situation ser ut.</p>
<p>Ett uttalat tvång hjälper sällan. För att kunna ta emot hjälp och vara mottaglig för hjälpen behöver barnet också vilja det själv. Samtidigt kan det uppstå situationer där det handlar om liv och död, då kan tvång vara det enda alternativet. Men så långt det går är det alltid bättre att försöka motivera barnet och arbeta tillsammans.</p> <p>Du som förälder är ytterst ansvarig för ditt barn. Det betyder att du kan behöva vara kreativ och tålmodig för att få ditt barn att ta emot hjälp. Tveka inte att ta hjälp av och samarbeta med professionella för att nå fram till ditt barn.</p>
<p class="preamble">En person som mår allvarligt psykiskt dåligt <i>kan</i> tvingas till vård mot sin vilja. Det kallas för psykiatrisk tvångsvård. Att tvingas till vård är ett stort ingrepp i en människas integritet, men ibland är det nödvändigt. Det kan till exempel hända om man har&nbsp;suicidplaner eller försökt ta sitt liv, har ätstörningar som blir farliga för hälsan eller om man utgör en fara för andra människor. Då kan det vara aktuellt med tvingande dygnet runt-vård på sjukhus, så kallad sluten psykiatrisk tvångsvård.</p> <p class="preamble">Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, är främst till för att skydda den som blivit svårt psykiskt sjuk, för att hen sen skall kunna delta i vården på frivillig basis.</p> <p class="preamble">Att tvingas till vård mot sin vilja kan upplevas som mycket kränkande. Därför finns tydliga regler för hur det får gå till. För att en person skall kunna få tvångsvård krävs det att en läkare skriver ett intyg. Läkaren kan skriva ett så kallat vårdintyg om kraven för tvångsvård är uppfyllda. Därefter ska inom ett dygn en överläkare i psykiatri bedöma om vården krävs. Efter fyra veckor måste förvaltningsdomstolen avgöra om vården skall fortsätta.</p> <p class="preamble">Om barnet eller du som vårdnadshavare är missnöjd med beslutet om tvångsvård går vissa beslut att överklaga till förvaltningsdomstolen. När ett barn tvångsvårdas har barnet rätt till en stödperson, som utses av patientnämnden. Reglerna finns i lagen om psykiatrisk tvångsvård.</p> <p>Inspektionen för vård och omsorg, IVO, skall alltid underrättas om barnet under sin vårdtid blir utsatt för fler tvångsåtgärder. I vissa fall kan även Lagen med särskild bestämmelse av vård av unga, LVU, tillämpas istället. Det kan den till exempel göra när villkor för Lagen om psykiatrisk tvångsvård inte uppfylls, men barnet ändå är en fara för sig själv.</p>
×

Lämna chatt