Take no shit. Vet ditt värde och låt ingen trampa på dig! Det menar smyckesdesignern Efva Attling som i 10 års tid sålt en kollektion med just det namnet till förmån för Bris. Ett samarbete som genererat hela tre miljoner. För Bris berättar hon om de vilda tonåren i Högdalen, drivkraften och vad alla vuxna behöver veta.
Ta ingen skit – levde du själv efter devisen som ung?
- Det är nog något jag har lärt mig under livets gång. Men jag var en oerhört vild tonårig! Det var jättemycket knark i Högdalen där jag växte upp. Vi bodde nära ett ungdomshem och vi småtjejer tyckte att de där killarna var skithäftiga, tatuerade och coola. Så som man tycker när man är 14 år. Det är världens farligaste ålder, det är så mycket hormoner och man tycker att man är vuxen. Vi rökte hasch och några av killarna gick på tyngre droger. Fem stycken från min första klass dog i heroinöverdoser, senare i livet.
Men du fastnade aldrig i det?
-Nej, jag har en fantastisk livslust! Och det är väl det som räddade mig. När de andra gick ner sig ville jag bara vidare. Livet är min största drog. Fast det var en slak lina ibland.
Hur var din mamma Bojan?
-Mamma Bojan var stadig – steady as a rock. Hon var hemmafru och tog hand om mig och mina fyra systrar. Någon supermamma var hon inte men hon älskade oss barn och fanns alltid hemma. Mamma hade koll på mig, hon förmanade aldrig men såg till att jag inte gick över gränsen. ”Du måste ju ha vetat vad vi höll på med?” frågade jag henne senare i livet. ”Ja, men jag litade på dig”, svarade hon.
… Och din pappa Lasse?
-Pappa var konditor och turnerade med ett jazzband på helgerna. Han var en rolig, knäpp pappa som var arg ibland. Han var snål med beröm. När jag skulle bli modell sa han: ”Ska du bli modell med de där spirorna?”. Ett av mina första modelljobb var för Vinetta-strumpbyxor. När han såg bilden i Dagens Nyheter sa han: ”Så här ska ett par schyssta spiror se ut!”. ”Okej, pappa, det är mina”, sa jag. Det blev en drivkraft för mig. Jag ska nog visa dig! Först vid 80-årsålder sa han: ”Vad duktig du är, Efva!”.
Vad tänker du när du ser dagens 14-åringar?
-Jag känner väldigt starkt för dem! Unga idag läser inte böcker, de skriver som krattor och har ett språk som förändrats väldigt mycket. Vi behöver så många socionomer och psykologer för unga människor kommer att behöva mycket stöd och hjälp. Det är livsviktigt. Som tur är finns idag en öppenhet kring psykisk ohälsa och att gå i terapi… Sådant mörkades för 50 år sedan.
Vilka tips skulle du vilja ge till dagens föräldrar?