Snart ett år efter att lagen infördes - ändå saknar 4 av 10 kommuner en strategi för barnrättsarbetet
Publicerat
Bris årliga barnrättsenkät visar på stora brister i det kommunala barnrättsarbetet, trots att barnkonventionslagen nu gällt i snart ett år. Drygt 40 procent av kommunerna i landet saknar helt strategi för implementeringen, och lyfter utmaningar som otillräckliga resurser och bristande politisk prioritering. Nu behövs tydligare nationell vägledning för kommunernas implementering för att stärka barnets rättigheter i Sverige.
Att många kommuner inte var rustade inför att barnkonventionen skulle bli svensk lag visade Bris undersökning redan förra året. Årets undersökning med 182 svaranden visar att det fortfarande finns häpnadsväckande stora brister runt om i landet gällande efterlevnad av lagen.
Endast 1 av 3 kommuner uppger att de helt eller till stor del har implementerat barnkonventionen och hela 41 procent av landets kommuner saknar en strategi för arbetet. Det är allvarligt. Att inte ha en övergripande strategi på plats för den stora förändring i processer, metod och barnsyn som barnrätt i praktiken innebär i offentliga verksamheter gör att man riskerar att famla i mörkret. Det kan leda till felprioriteringar, att grupper av barn glöms bort eller inte får det stöd de har rätt till, och andra blinda fläckar om man inte är på det klara med vartåt man ska i arbetet och vad som krävs på vägen. Det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att följa upp och utvärdera sitt arbete och sätta mål framåt för utveckling.
Kommuners barnrättsarbete är centralt för möjliggörandet av barnets rättigheter i praktiken, eftersom barn tillbringar sina liv här. Barnrätt finns överallt där barn finns; i skolan, inom socialtjänsten, i bostadsområdet och på offentliga platser som lekplatser, gator och torg. Det är här som varje barn ska ges möjlighet att utvecklas och kunna leva tryggt, och här som varje barn med behov av stöd, hjälp och skydd ska kunna få sina rättigheter tillgodosedda.
Det är i kommunerna barn kan tillgodogöra sig sin rätt till utbildning, här de utövar fysisk aktivitet och får förutsättningar för en god hälsa, och här som barn – när vuxna väl ger dem en reell möjlighet – kan göra sin röst hörd och få inflytande över exempelvis hur barnets närområde ska utformas. Men det är också här som barn varje dag diskrimineras och far illa. Det är här barn hamnar i kläm i vårdnadstvister, här som barn utsätts för våld, övergrepp och försummelse och här barn med stora stöd- och skyddsbehov placeras i familjehem eller bor på ett skyddat boende.
Pandemin har förvärrat läget ytterligare för barn som redan befann sig i en utsatt situation och samhällets insyn i barns liv har minskat. Barn påverkas och drabbas av föräldrars arbetslöshet, av distansundervisning, av minskad social kontakt och av isolering i hemmet. Barnrättsarbetet borde vara mer angeläget än någonsin. Ändå berättar kommuner i Bris undersökning att arbetet skjutits upp eller nedprioriterats till följd av pandemin. Det långsiktiga metodiska implementeringsarbetet behövs, så att rutinerna redan finns på plats när en samhällskris slår till. Men alla andra dagar också.
En av svårigheterna, enligt kommunerna, handlar om att få till beslut i högsta politiska instans om att barnrättsarbetet ska prioriteras. Finns det inte en uttalad politisk vilja att tillgodose barnets rättigheter så spelar engagemanget hos en enskild handläggare, lärare eller skolsköterska i sin tur mindre roll och barn riskerar att falla mellan stolarna. Barnrättsarbete handlar om just det - att inte lämna något eller någon åt slumpen.
Implementeringen av mänskliga rättigheter behöver ske strategiskt om det ska lyckas. Barnets rättigheter är inget smörgåsbord där det går att plocka några bitar, utan hela grundarbetet behöver göras för att möjliggöra att alla barn ska ha tillgång till sina mänskliga rättigheter. Givetvis kan inte allt vara på plats över en natt, men kommunerna har haft lång tid på sig att förbereda sig. Att det ser ut som det gör bland många av landets kommuner när lagen redan gällt i snart ett år är problematiskt.
FN:s barnrättskommitté har återkommande kritiserat Sverige för bristande likvärdighet mellan kommunerna, och Bris nya undersökning stärker den bilden. Arbetet skiljer sig oerhört ute i landet och riskerar att få stora konsekvenser. Barns tillgång till sina rättigheter får inte bero på var i landet de råkar bo.
Bris ser att det behövs:
1. Höjd ambitionsnivå för barnkonventionens implementering – i hela landet
Sverige har länge dragits med likvärdighetsproblem vad gäller barns tillgång till sina rättigheter, och risken är att det förvärras. Regeringen bör se över möjliga åtgärder för barnrättens likvärdighet i hela landet, exempelvis genom införandet av en tydlig minimistandard för implementeringen av barnkonventionslagen i landets 290 kommuner. Nycklarna för arbetet finns, bland annat framtagna och tillhandahållna av SKR, men behöver omsättas i praktik omgående i alla kommuner för att säkerställa en grundläggande likvärdighet i landets barnrättsarbete.
2. En strategi för barnrättsarbetet i varje kommun
En viktig framgångsfaktor för barnrättsarbetet, och för att inga barn ska lämnas utanför samhällets skydd och stöd, är att ha ett beslut i högsta instans om att prioritera barnrätten i kommunen, följt av en konkret och mätbar strategi. En strategi är en viktig pusselbit för att bygga ett samhälle där barnets rättigheter tillgodoses.
3. Lokala barnkonsekvensanalyser utifrån pandemin
Bris undersökning visar att det ordinarie barnrättsarbetet på flera håll har nedprioriterats eller skjutits upp under den pågående pandemin – samtidigt som arbetet är mer angeläget. Har kommuner ännu inte gjort en barnkonsekvensanalys utifrån pandemins möjliga effekter på barnets rättigheter i den egna kommunen samt identifierat grupper av barn som kan vara särskilt utsatta – då är det hög tid att det görs.
Magnus Jägerskog, generalsekreterare Bris
Emma Bennwik, barnrättsspecialist Bris
För mer information
