Stödet till barn som förlorat en förälder i självmord måste bli bättre
Publicerat
Utan professionellt stöd till de barn vars förälder tagit livet av sig är risken stor att de själva drabbas av svår psykisk ohälsa, skriver Magnus Jägerskog och Sofia Grönkvist, företrädare för Bris, tillsammans med Anneli Silvén Hagström, docent i socialt arbete och sorgeforskare, i Sydsvenskan.
Nyårsdagen är den dag på året då flest människor tar sitt liv och varje år förlorar hundratals barn en förälder i suicid. De barn och anhöriga som blir kvar lämnas ofta med svåra frågor. Varför tog min förälder livet av sig? Kunde jag ha gjort något? Var det mitt fel?
Att förlora en förälder i självmord är en traumatisk upplevelse och de barn som drabbas behöver stöd både på kort och på lång sikt. Ändå brister samhällets stöd till dem.
Bris har i över tio år erbjudit stödhelger för suicidefterlevande familjer och sammanställer i den nya rapporten När en förälder tagit sitt liv slutsatser från det arbetet, aktuell forskning och barns och föräldrars erfarenheter, för att belysa var samhället brister, hur dess insatser kan förbättras och hur vi alla kan stötta barn i de kriser som uppstår efter ett självmord.
Barn som förlorat en förälder i suicid är dubbelt utsatta. Tiden före självmordet har föräldern i fråga ofta lidit av psykisk ohälsa, som inte sällan påverkat hur barnet mår.
Efter en förälders självmord känner barnet ofta både sorg efter att ha förlorat sin förälder och är arg och besviken över att ha blivit lämnad. Det stigma som omger dödsorsaken bidrar till att många barn känner skam och ensamhet.
Forskning, till exempel Natalie C Hungs och Laura A Rabins studier om barn som förlorat en förälder i suicid, visar att det stöd som människor i barnens omgivning kan ge är otroligt viktigt när en förälder tagit livet av sig.
En kamrats mamma eller en idrottstränare som tar lite extra ansvar och bidrar till att barnet får stöd i vardagen kan ha en enorm betydelse. Samtidigt berättar barn till föräldrar som tagit livet av sig att de upplever att omgivningen tar avstånd från dem och att de blir isolerade.
Efterlevande barn och familjer har också behov av ett specialiserat, professionellt, stöd. Tyvärr brister även det, trots att efterlevande barns rätt till information, råd och stöd finns formulerat både i barnkonventionen och hälso- och sjukvårdslagen.
Det saknas nationella riktlinjer och rutiner för hur samhället ska agera när det gäller barn till människor som tagit livet av sig och vilket stöd de ska erbjudas. Det leder till att stödet skiljer sig åt beroende på var barnet bor och ofta är det upp till den efterlevande föräldern, som själv befinner sig i kris, att hitta professionellt stöd till barnet.
Sofia Grönkvist, enhetschef för stöd och utbildning på Bris
