Stöd & råd

Det viktigaste är inte att leta tecken utan att ha en relation till ditt barn där ni kan prata om mående och känslor. Då ökar chanserna att ditt barn också berättar när det inte är bra.

När det kommer till tecken kan det se så olika ut – vissa barn ser man kanske ingenting på alls. Men det du kan vara uppmärksam på är en förändring i barnets beteende som får negativa konsekvenser för barnet. Det kan handla om att barnet sover sämre, har dålig aptit, andra fysiska symtom som huvudvärk eller magont. Det kan vara att humöret förändras på något sätt – allt ifrån ilskna utbrott och ångest, till tystnad och undvikande. Barnet kan få problem att klara av skolan, sluta med aktiviteter som hen tidigare gillat eller få problem med relationer till kompisar.

Psykisk ohälsa kan se ut på många olika sätt. Men när ens mående gör att man får svårt att hantera vardagen och det blir ett hinder över tid – då kan det handla om något mer allvarligt än nedstämdhet. Du som förälder behöver inte avgöra det, utan märker du att ditt barn mår dåligt och behöver stöd och hjälp är det viktigt att du hjälper hen att också få stöd av professionella.

Skulle du fråga barn finns det många olika svar på den frågan. I svenska undersökningar har forskare sett att det är ca 35–40% av alla gymnasieungdomar som någon gång har skadat sig själva det senaste halvåret.

Att skada sig själv är för många ett sätt att hantera svåra känslor. Men ibland också ett sätt att straffa sig själv. Självskadebeteendet kan ge  en känsla av kontroll i svåra situationer. Att tillfoga sig själv fysisk smärta kan ge känslan av att den psykiska smärtan, ångesten, minskar – det kan lindra för stunden.

Det är vanligt att som förälder bli orolig och undra hur man kan göra för att hindra barnet från att skada sig. Ett första steg kan vara att prata öppet med barnet om självskadebeteende och att våga söka hjälp – både för barnet och för sin egen del. Det kan också vara bra att lägga din egen oro åt sidan för stunden. Känner du dig arg eller upprörd, vänta med att prata med barnet!

Lyssna på barnet, avvakta med råd och lösningar och döm inte. Ett annat sätt kan vara att hjälpa barnet att hitta alternativ till att hantera svåra känslor. Kanske kan ni göra en lista tillsammans – om vad som fungerar att göra när det känns jobbigt och svårt?

Det är lätt att själv drabbas av många svåra känslor när man får höra att ens barn inte vill leva. De känslorna kan du prata om med en annan vuxen för att få stöd, så att du kan och orkar vara det viktiga stöd ditt barn nu behöver.

Be barnet berätta hur hen menar med att inte vilja leva. Våga vara kvar och lyssna på barnets tankar och känslor. Visa förståelse men inge också hopp om att det inte alltid kommer kännas som det gör nu.

Bekräfta det viktiga i att hen har berättat om det svåra. Säg att du finns där som stöd, visa omtanke, ställ frågor och trygga barnet i att det finns hjälp att få. Att må dåligt psykiskt är inget att skämmas för och man kan få hjälp att må bättre. Döden är definitiv, men ett dåligt mående kan man förändra. Ingen ska behöva bära mörka och svåra känslor själv. Undersök tillsammans med barnet vilken hjälp hen skulle vilja ha och behöva.

Samtal är viktigt, men alla barn har givetvis olika behov och det finns mycket annat du som vuxen kan göra. Att visa omsorg handlar inte bara om att prata, det handlar även om att hjälpa till i vardagen. Visa kärlek, ge en kram när det behövs, erbjuda en paus men något roligt när det är svårt. Du kan också hjälpa genom att sänka kraven på barnet, både i skolan och hemma, men kanske också genom att stötta barnet i att sänka kraven på sig själv. Stäm av med barnet. Hur vill hen ha det? Hur kan du som förälder stötta och hjälpa? Vad behöver barnet här och nu?

Det är vanligt att syskon funderar och har känslor eller oro kring det syskon som mår dåligt, eller hur måendet drabbar för föräldrarna. Det är viktigt att fokusera på att ditt barn som skadar sig själv, samtidigt som du pratar med syskonen om de känner och tänker om familjens situation. Prata regelbundet och öppet med syskonen om psykisk ohälsa – vad det är och hur den kan ta sig uttryck. Stäm ofta av hur syskonen mår. Hur påverkas de av situationen, behöver de eget stöd? Har de frågor till vården om syskonets tillstånd? Visa barnen att du finns där och berätta om vuxnas plan för att hjälpa det barn som inte mår bra.

Om skolan misstänker att ett barn far illa i sin hemmiljö eller i sitt mående, är de skyldiga att anmäla sin oro till socialtjänsten så att barnet kan få stöd. Skolhälsovården kan även remittera barnet till andra instanser, till exempel Barn- och ungdomspsykiatrin.

Skolan har också ansvar att delta på eventuella möten med andra instanser som kan behöva kopplas in för att hjälpa barnet, till exempel socialtjänsten, hälso- och sjukvården och polis. Den här typen av samarbete är reglerat i lag och kallas SIP (Samordnad Individuell Plan).

Nej, det går inte att tvinga i ett barn medicin. Arbeta i stället tillsammans med barnet för att förstå hur barnet tänker. Finns det andra strategier eller behandlingar barnet vill prova först?

Utforska vad det är som gör att barnet inte vill ta medicinen och försök på ett respektfullt sätt bemöta de tankar eller oro som barnet har. Hjälp barnet få svar på sina frågor. Förklara hur medicinen fungerar, hur den kan göra skillnad och varför du vill att barnet ska medicinera. Ta hjälp av sjukvården i resonemanget, prata tillsammans med barnet och dess ansvariga läkare om för- respektive nackdelar med medicin.

Prata med ditt barn. Berätta om din oro kring mat och ätande, att du är rädd om barnet och att det är dåligt och farligt för kroppen att inte äta eller träna för mycket. Var rak men inte skuldbeläggande. Försök vara uppmärksam, närvarande och lyssna på barnet.

Det är lätt att bli orolig och frustrerad om någon man står nära har problem med mat och ätande. Att vara beredd på att lyssna utan att döma, kan vara ett bra sätt att börja och visa att man bryr sig.

Den som har en ätstörning kan känna sig ensam, men också vara väldigt ambivalent till stöd. Hen både vill ha hjälp men också att slippa bli störd i sin sjukdom. Att någon försöker lyssna och förstå kan göra det lättare för barnet att ta de steg som behövs för att bli frisk. Om du inte vet hur du ska ta upp ämnet med ditt barn, prata med en annan vuxen för att få råd. Du är alltid välkommen att ringa Bris vuxentelefon om barn 077 – 150 50 50.

När det kommer till ätstörningar är det viktigt att ta hjälp tidigt. Skolhälsovården eller ungdomsmottagningen är två bra platser att vända sig till och som sedan kan slussa vidare om mer hjälp behövs.

Se till att barnet och familjen får professionell hjälp, det är viktigt. Familjen är en viktig del av behandlingen när det gäller ätstörningar. Det är vanligt att övriga familjen påverkas av sjukdomen – och till viss del kan man behöva acceptera att det kommer vara så en tid framöver. Men det är viktigt att försöka hitta en vardag och att familjens eventuellt övriga barn också får tid, stöd och uppmärksamhet.

Det är lätt att sjukdomen tar mycket energi för alla inblandade, men försök att hitta tid för annat i familjen också, till exempel någon rolig aktivitet. Som förälder är det också viktigt att du får stöd och att du mår så bra det går och att du orkar.

Det är vanligt att känna sig otillräcklig eller maktlös när ens barn inte mår bra, det finns stöd att få. Ring Bris vuxentelefon om barn 077 – 150 50 50 om du har frågor om hur du ska stötta ditt barn. Om du behöver sjukvårdsrådgivning kan du ringa 1177.

Försök så långt det går att bortse från era egna åsikter och önskemål. Sätt i stället barnet i centrum. Vad behöver hen? Prata med barnet och ta hjälp av närstående eller av kommunens familjerådgivning för att hitta sätt att samarbeta. Ta även hjälp av professionella, t.ex. BUP eller socialtjänsten. 

Det kan kännas svårt att orka med eller veta vad en ska göra i en svår situation, sök därför hjälp. Det är viktigt att både du och ditt barn får stöd och hjälp. För dig som förälder har också tillgång till stöd genom hälso- och sjukvården och/eller kommunen. Ge inte upp!

Prata med vården, beskriv vad ni saknar och skulle önska för stöd, försök att tillsammans hitta vägar framåt. Ni kan även få visst stöd av kommunen och hos ideella organisationer, beroende på hur er situation ser ut.

Ett uttalat tvång hjälper sällan. För att kunna ta emot hjälp och vara mottaglig för hjälpen behöver barnet också vilja det själv. Samtidigt kan det uppstå situationer där det handlar om liv och död, då kan tvång vara det enda alternativet. Men så långt det går är det alltid bättre att försöka motivera barnet och arbeta tillsammans.

Du som förälder är ytterst ansvarig för ditt barn. Det betyder att du kan behöva vara kreativ och tålmodig för att få ditt barn att ta emot hjälp. Tveka inte att ta hjälp av och samarbeta med professionella för att nå fram till ditt barn.

En person som mår allvarligt psykiskt dåligt kan tvingas till vård mot sin vilja. Det kallas för psykiatrisk tvångsvård. Att tvingas till vård är ett stort ingrepp i en människas integritet, men ibland är det nödvändigt. Det kan till exempel hända om man har suicidplaner eller försökt ta sitt liv, har ätstörningar som blir farliga för hälsan eller om man utgör en fara för andra människor. Då kan det vara aktuellt med tvingande dygnet runt-vård på sjukhus, så kallad sluten psykiatrisk tvångsvård.

Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, är främst till för att skydda den som blivit svårt psykiskt sjuk, för att hen sen skall kunna delta i vården på frivillig basis.

Att tvingas till vård mot sin vilja kan upplevas som mycket kränkande. Därför finns tydliga regler för hur det får gå till. För att en person skall kunna få tvångsvård krävs det att en läkare skriver ett intyg. Läkaren kan skriva ett så kallat vårdintyg om kraven för tvångsvård är uppfyllda. Därefter ska inom ett dygn en överläkare i psykiatri bedöma om vården krävs. Efter fyra veckor måste förvaltningsdomstolen avgöra om vården skall fortsätta.

Om barnet eller du som vårdnadshavare är missnöjd med beslutet om tvångsvård går vissa beslut att överklaga till förvaltningsdomstolen. När ett barn tvångsvårdas har barnet rätt till en stödperson, som utses av patientnämnden. Reglerna finns i lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Inspektionen för vård och omsorg, IVO, skall alltid underrättas om barnet under sin vårdtid blir utsatt för fler tvångsåtgärder. I vissa fall kan även Lagen med särskild bestämmelse av vård av unga, LVU, tillämpas istället. Det kan den till exempel göra när villkor för Lagen om psykiatrisk tvångsvård inte uppfylls, men barnet ändå är en fara för sig själv.

Hur barnet vill bli stöttat varierar från person till person, precis som det gör för oss vuxna. Barn i sorg behöver få hjälp att uttrycka alla tankar och känslor som uppstår. Det viktiga är att barnet får stöd av vuxna som hen känner och är trygg med.

Närstående vuxna och kompisar behöver visa att de finns där och att de vet vad som har hänt – och att de är villiga att prata om barnet har behov av det.
Samtidigt är det också viktigt för barnet att kompisar fortsätter att vara som vanligt, till exempel att barnet bjuds med på olika aktiviteter.

Vuxna och kompisar kring barn i sorg behöver också vara uthålliga. Sorg finns under lång tid och kan också påverka barnets vardag över tid. Fråga regelbundet hur barnet mår och hur barnet vill ha det. Visa också i handling att du bryr dig. Barn behöver vila från sorgen ibland, till exempel genom att göra roliga saker som att gå på bio eller fika.

När en förälder dör förändras allt för barnet. Har barnet haft en nära relation till föräldern förlorar barnet både trygghet, närhet och hopp om framtiden. Men även barn som kanske inte haft någon relation eller bara sporadisk kontakt med föräldern drabbas av en sorg, ibland över den relation som aldrig blev.

Barnets reaktioner kan variera. Vanligt i sorgen är att känna ledsenhet, längtan, skuld, trötthet och ibland även ångest. Det är viktigt för barnet att ha ett nätverk av trygga, stöttande vuxna omkring sig. Med sorg kommer massa starka känslor som kan svänga fram och tillbaka.

Det kan vara värdefullt att veta att barn (och även vi vuxna) går in och ut ur sorgen. Ena stunden är man glad och kan leka som vanligt, nästa stund är man ledsen eller förtvivlad. Det är vanligt och helt normalt, vilket är viktigt för barnet att veta. Det är svårt för oss människor att vara i det svåra hela tiden och vi behöver stunder att vila från sorgen för att sedan orka vara i den. Barnet behöver hjälp att sätta ord på känslorna och att förstå att den mest akuta sorgen och rädslan faktiskt går över, och att det går att få livsglädjen tillbaka.

Barn funderar tidigt på liv och död och behöver prata om det. Inte bara i samband med dödsfall utan också i vardagen, som en naturlig del av livet. Fråga om barnet har funderat över döden och vilka tankar som uppstått. Alla barn är olika, så känn av hur just ditt barn tänker och känner kring döden. Om det känns okej, prata om att döden är en naturlig del av livet och att vi alla kommer att dö någon gång. Ta barnets funderingar på allvar och svara så gott du kan på de frågor som kommer upp. Det finns många fina barnböcker med temat döden som kan fungera som en bra start för samtal om livet och döden.

Barns förståelse av döden varierar beroende på ålder och mognad. Man brukar säga att förståelsen skiljer sig åt, men att känslorna och reaktionerna finns hos alla barn. Barn under fem år kan ha svårt att förstå att någon är död och aldrig kommer tillbaka. Därför är det viktigt att vara konkret när man pratar med mindre barn. Anpassa ditt språk efter barnets ålder och undvik abstrakta ord. Det är till exempel bättre att säga ”föräldern dog” än att säga ”föräldern gick bort” eller ”föräldern somnade in”. Använd gärna barnböcker på temat döden för att göra det begripligt för små barn.

Om barnet har mist någon är det bra att vuxna bekräftar att de vet att det har hänt. Berätta att du vet och visa att du bryr dig. Barnet kanske inte vill eller är redo att prata med just dig men visa att du är en trygg vuxen som är beredd att lyssna och att du kan prata om svåra saker. Att det svåra faktiskt är pratbart

Om barnet inte vill prata, kom ihåg att det finns andra sätt att visa omsorg. En klapp på kinden, en kram, bjuda på fika eller bjuda med barnet på en rolig aktivitet. Bara genom att fråga hur det är visar du att du bryr dig och att du är någon barnet kan vända sig till om hen vill. Kom ihåg att fråga även när det gått en tid.

Låt barnet styra! Vill barnet prata och ställa frågor – visa att du som vuxen lyssnar och att du kan prata om sådant som är tungt och svårt. Genom att lyssna in och vara följsam med barnet, behöver du inte känna att du behöver akta dig att prata om vissa ämnen. Visa i stället att du tål att höra om allt det barnet tänker och känner.

Var ärlig. Berätta lugnt att du inte vet svaret på frågan men att du ska försöka ta reda på det. Eller normalisera att vissa frågor faktiskt inte har några svar och att det kan vara en del i det som känns jobbigt.

Respektera barnets behov av utrymme. Återkom till ämnet en annan gång.

Överväg om det är läge att ta upp det eller om barnet faktiskt vill tänka på något annat för en stund. Men en del barn känner också att de inte vill störa andra med sina tankar och ibland vet de kanske inte hur de ska uttrycka sig. De väntar på att någon ska fråga dem vad som hänt och hur de mår. Du kan säga att du vet vad som hänt, bekräfta sorgen och visa barnet att du finns där om barnet vill prata.

Ett annat sätt är att försöka att prata om föräldern som dött för att visa barnet att det går att prata om men också att låta minnena leva vidare. Det kan handla om att du säger något som ”visst gillade din pappa fotboll mycket” när ni kanske pratar om det just fotboll eller att lyfta att barnet har en positiv egenskap som liknar den avlidne förälderns.

Att höra andra prata om föräldern hjälper barnen att själv prata men visar också att de inte är ensamma om att tänka på den som dött.

Det är alltid en bra idé att prata med andra vuxna. Berätta att du vet vad som har hänt, fråga hur personen mår och om hen behöver stöd från en annan vuxen. Utgå alltid från barnet och barnets behov när du pratar med den vuxna. Förklara att det är för barnets skull som du frågar.Människor i sorg kan reagera på olika sätt. Våga fråga, men ta det inte personligt om personen inte vill prata om ämnet med dig. Kanske kan du i stället erbjuda dig att hjälpa till med praktiska saker som att hämta på förskola/skola, handla eller på annat sätt avlasta familjen. Det viktigaste är att visa att du finns där.

Våga prata öppet med ditt barn om att du sörjer – att sorg kan verka läskigt men att det är något naturligt och att du kommer att må bra igen. Då visar du barnet att det är okej att visa känslor och att inga ämnen är förbjudna att prata om.

Sedan är det viktigt att du som vuxen får hjälp att bearbeta din sorg av någon annan vuxen eller professionell. När det gäller ditt barns sorg är det viktigaste att du är tillgänglig och erbjuder trygghet.

Du behöver inte ha svar eller lösningar, men finnas där som en trygghet och lyssna och krama när det behövs. Det kan också vara bra att be någon om hjälp att finnas där för ditt barn, och hjälpa dig praktiskt. Det kan vara mor- eller farföräldrar, andra släktingar eller andra vuxna i ert nätverk. Det kan vara svårt att be om hjälp, men det är viktigt att du inte känner dig ensam i situationen. 

Sorg kan kännas svårt att prata om. Ibland tänker barn dessutom att de inte vill belasta andra med tunga känslor och tankar.

Som vuxen gäller det att visa att du vill lyssna. Att du orkar ta emot barnets sorg och att du kan förklara de känslor som kan uppstå. Om barnet inte självmant tar upp ämnet, ha tålamod. Att visa att du är närvarande och redo att lyssna när barnet väl vill prata, är mer effektivt än att fråga vad som är fel eller ge goda råd.

Genom att vara en närvarande vuxen som lyssnar och stöttar. Och genom att se till att vardagens rutiner funkar trots situationen. Var också tydlig med att barnet inte bär ansvar för döden. När du pratar med yngre barn om döden, var lyhörd och så konkret och tydlig du kan. Att till exempel använda ord som ”död” är lättare att förstå än att säga ”gått bort”.

Med yngre barn kan du också använda dig av lek, musik och bild för att hjälpa dem att uttrycka sina känslor. Runt skolåldern, 6 – 9 år, börjar barn få en djupare förståelse för döden; att den är permanent. Är barnet äldre, mellan 13 – 18 år, är det viktigt att finnas där och ge stöd och uppmuntran så att hen kan utveckla sitt självständiga tänkande.

Människor, både vuxna och barn, reagerar olika på sorg. En del vill prata, andra inte. Det är fullt normalt. Ge ditt barn utrymme och visa att du finns där när hen är redo att prata. Ha tålamod! Sorg sitter i länge och kan kännas olika över tid.

Fråga titt som tätt hur barnet känner sig. Visa att du klarar av att prata om svåra saker och att alla känslor är okej. Omsorg kan också visas genom handling, till exempel en promenad, fika i skogen, fokus på att vara tillsammans utan krav, bio eller annan rolig aktivitet.

Det kan vara skönt att ta en paus från sorgen ibland. Fråga vad barnet vill! Kanske vill hen prata om sin sorg med någon utomstående? Hjälp barnet att ta kontakt med en professionell om behovet uppstår.

Människor, både vuxna och barn, kan sörja på olika sätt. Vissa barn kan agera som om inget har hänt medan andra kan dra sig undan. Var öppen inför alla typer av reaktioner. Om man förväntar sig att barnet ska bete sig på ett annat sätt än vad hen gör, kan det skapa förvirring hos barnet. ”Är det något fel på mig som inte gråter?”. Var lyhörd inför barnets behov. Ibland kommer reaktionerna långt senare. Ett barn som man tror ”håller sorgen inom sig” kanske bara vilar från sorgen en stund. Eller bearbetar den på andra sätt för att klara av vardagen.

Precis som vuxna kan barn reagera olika på sorg. Det är vanligt att man är ledsen, orolig, har svårt att vara ensam, får starka minnen, har svårt att somna och att drömma mardrömmar. Man kan också få ont i kroppen eller må dåligt som om man vore sjuk. En del känner skuld och skam över det som har hänt. Det är också vanligt att känna ilska. I ett sådant läge ­– prata med ditt barn. Hitta, tillsammans med barnet, andra sätt för hen att få utlopp för sin sorg. Hur känns det i kroppen när sorgen blir för stark? Vad kan man göra i stället för att bli arg och slåss? Hjälp barnet att förstå och hantera alla känslor som kan komma.

Det är normalt att känslorna kan gå upp och ner. Det som känns svårast idag kommer inte alltid att kännas så – sorgen förändras. Barn behöver få stöd i att känna hopp, och i det är du som förälder ett viktigt stöd

Barn kan reagera olika på sorg men här är några vanliga reaktioner:

• Oro, ängslan, ett ökat behov av närhet, svår att trösta.
• Vaksamhet, separationsångest och en rädsla att bli övergiven.
• Sömnsvårigheter, mardrömmar, magont eller annan smärta.
• Ilska, självdestruktivitet eller utagerande.
• Tillbakadragande, isolering eller svårigheter i skolan.
• Nedstämdhet, längtan och saknad.
• Skuldkänslor, självförebråelser eller grubblerier.
• Plågsamma minnesbilder, magiska tankar eller fantasier.

Det är helt individuellt. Sorg går egentligen aldrig över men den förändras över tid. Efter ett tag blir den mindre smärtsam och inte lika stark. Exakt när det sker går inte att säga.

Förr trodde man att människor sörjde i olika faser som följde på varandra och att alla människor sörjde likadant. Det stämmer inte och kunskapen kring sorg utvecklas hela tiden. Ett sätt att förstå sorg är genom den så kallade Växlingsmodellen. Den innebär att människor som sörjer växlar mellan en förlustinriktade nivå och en uppbyggnadsinriktad nivå i sin vardag.

På Bris brukar vi förklara det som en tvåfilig väg. Den ena filen är sorgen och den andra vardagen. I början kör både barn och vuxna kanske mer i sorgefilen trots att vardagen fortgår där bredvid. Ju längre tiden går kör vi mer in i vardagsfilen. Kanske hamnar vi i sorgefilen när något som påminner om den vi saknar dyker upp, en lukt, en minnesdag, ett minne.

Sorgen finns med oss hela tiden, men vi är inte i den lika mycket och känslorna den väcker förändras. Man växlar helt enkelt mellan att låta sorg och smärta ta plats och att acceptera och vara medveten om förlusten och att acceptera en förändrad tillvaro. Både barn och vuxna går alltså in och ut ur sorgen i vardagen, vilket är nödvändigt för att kunna bearbeta förlusten.

Sorg kan vara svårt att prata om men du som nära vuxen är viktig. Du behöver inte vara expert på att prata känslor – att fråga hur barnet mår och lyssna är en betydelsefullt. Du kan säga till barnet att du kan tycka att det är svårt att prata om, men att du alltid finns där om barnet vill vända sig till dig.

Tveka inte att söka hjälp av andra vuxna i din och barnets närhet. Professionell hjälp är också jättebra – som ett komplement. Barnet tillbringar flest timmar hemma och i skolan, och det är i vardagen som känslorna kring sorgen märks. Du är den viktigaste personen i ditt barns liv. Det finns stöd för föräldrar som känner som du! Rådfråga professionella inom BUP. Du är också varmt välkommen att ringa Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50.

Det är svårt att ställa ”normala krav” på ett barn i sorg. Var lyhörd för barnet och hens behov. Då kan du som vuxen, tillsammans med barnet, hitta vägar att återgå till det normala. Sorg kan ta tid och ta sig olika uttryck, ha tålamod!

Det finns inget klart svar på den frågan. Sorg är så individuellt. Som vuxen kan du bekräfta barnet genom att visa att du vet vad som har hänt. Och att du bryr dig. Fråga gärna om barnet vill prata och om hen behöver något särskilt från er vuxna. Var uppmärksam på att barn kan visa behov av stöd på flera olika sätt – till exempel genom oro, separationsångest, ilska, svårighet att bli tröstad eller genom ett ökat behov av närhet.

Låt barnet styra. Uppmuntra till samtal genom att visa att du är beredd att lyssna. Och att du kan ta emot svåra frågor utan att bli orolig eller upprörd.

Att få höra om dina upplevelser av sorg kan trygga barnet i att själv våga prata om sina känslor. Var lite försiktig bara så att barnet inte känner ett ansvar för att få dig att må bra. I övrigt, anpassa berättandet utifrån barnets ålder. Ta gärna hjälp en bok eller en film om sorg, så ni kan prata utifrån en färdig berättelse.

Det är jättebra att du bryr dig! Det är okej att du frågar barnet hur hen upplever sina samtal med terapeuten. Lyssnar hen på barnet? Känner barnet sig trygg? Däremot har barnet ingen skyldighet att berätta vad de pratar om. Det är en sak mellan barnet och terapeuten. Se det som att du ger barnet ännu en trygg plats, fast utanför hemmet. Ett rum där barnet kan uttrycka sina tankar och känslor utan att känna ansvar och skuld gentemot närstående.

Det är naturligt att vilja skydda sitt barn och omsorg kan ta sig olika uttryck. Fundera dock om du kan se det som något positivt att ditt barn vågar dela svåra känslor med andra vuxna?

Ibland vill barn inte prata med sina föräldrar. Det kan handla om rädsla, att de känner skuld eller att de vill skydda föräldrarna. Då kan det ju vara bra att det finns en utomstående vuxen som kan lyssna och stötta. Att få en utomståendes syn på sorg kan också vara berikande för barnets känsloutveckling. Kom ihåg att det inte handlar om att barnet saknar förtroende för dig!

Det viktigaste för barn är nätverket runt barnet. Men även om barnet har ett tryggt nätverk av vuxna omkring sig kan hen också behöva professionellt stöd. Det kan till exempel vara en skolkurator, ungdomsmottagningen, eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) som är vana vid att möta barn i olika situationer. 

På flera håll i landet finns också stödgrupper för barn i sorg. Barn och unga som har gått i en sådan stödgrupp brukar särskilt uppskatta att få träffa andra unga som också har erfarenhet av sorg. I gruppen känner man sig förstådd och inte annorlunda. Hör med BUP eller med socialtjänsten om det finns stödgrupper för barn i din kommun. Bris erbjuder gruppstöd till familjer som förlorat en förälder i självmord. Läs mer om Bris gruppstöd här.

Det finns inga rätt eller fel gällande vem du ska prata med först. Bäst är att fånga tillfället när det ges – och att du försöker prata med både föräldern och med barnet. Vi vet att få vuxna pratar om sina beroendeproblem, vare sig inom familjen eller utanför. Ännu mer sällan tar man upp ämnet med barnen. För barnet är det mycket värdefullt att någon ser och bekräftar hur hen har det. Även om hen kanske inte öppnar upp sig, vet hen att det finns en vuxen som ser och lyssnar och kommer att agera.

Det kan såklart kännas både jobbigt och svårt. Det är känsligt att ifrågasätta en annan vuxen om man tycker att de har ett problem. Särskilt när kritiken handlar om den vuxnas föräldraförmåga, eller hens förhållande till alkohol.

Ofta förnekar personen problemet, blir kränkt och går in i försvar. Risken för konflikter kan då bli stor. Det är viktigt att du förtydligar att du inte tar upp ämnet för att vara elak, utan för att du är orolig för hur barnet och föräldern har det och för att du bryr dig. Sedan beror det också på vilken typ av relation du har med föräldern som dricker.

Det är lätt att tänka att det inte är ens ansvar att ta samtalet med föräldern, men om ingen gör det förändras inte heller situationen. Oavsett om du samtalar med föräldern eller inte är det bra att göra en orosanmälan. Du behöver inte ha några bevis utan det räcker att det finns en oro.

Du är alltid välkommen att kontakta Bris vuxentelefon för råd och stöd.
077 – 150 50 50.

Du kan säga till barnet att du förstår att det känns svårt och att du finns där om barnet behöver prata. Sedan kan det vara bra att bjuda med ditt barns kompis på utflykter, på middag hemma hos er eller planera övernattningar. Sådana handlingar har stor betydelse för barn som har det svårt hemma. Dessutom visar du då att du är en trygg vuxen som bryr sig om barnet – och att du finns där när hen behöver dig.

Om du har märkt att barnets förälder dricker för mycket kan du vara säker på att barnet också är medveten om det. Många barn kan känna skam när familjehemligheter av det här slaget avslöjas. Därför är det viktigt att se till att inte skuldbelägga föräldrarna, men också säga att du vet att det kan kännas svårt att prata om.

Försök att prata på ett lugnt, förstående och odramatiskt sätt. Du kan till exempel säga att du inte vet hur det är hemma hos barnet, men att du är orolig för att barnets förälder ibland dricker för mycket.

Bekräfta att du vet att föräldrars drickande kan vara jobbigt för barn, men att det finns stöd och hjälp för familjen att få. Föräldern behöver få stöd av en professionell vuxen så att hen kan vara den bra förälder som hen också är.

Om du anser att det är en akut risk behöver du ringa 112. Berätta att det är ett barn som far illa. Om du har möjlighet, sätt barnet i säkerhet tills polis och socialjour kommer. Om läget inte är akut bör du göra en orosanmälan till socialtjänsten. Känns det jobbigt, ring och rådgör med socialtjänsten innan. Du har rätt att både rådgöra och anmäla anonymt. Tänk på att det är bra att berätta för barnet vad du ska göra och ge information om vad som händer. Ett annat alternativ är att ringa Bris vuxentelefon, 077 – 150 50 50. Här kan du få stöd och råd kring hur du kan tänka och göra.

Var lugn, prata på ett sätt så att ditt barn inte blir skrämd. Undvik att lägga skuld på kompisens förälder. Försök i stället att förklara att vuxna ibland dricker för mycket och att det finns hjälp att få, och att du hoppas att det snart kommer att bli bra för alla. Uppmuntra barnet att prata med dig om hen har frågor eller är orolig. Säg att även kompisen kan komma till dig om hen behöver prata.

Bekräfta ditt barn att det är fint att hen vill vara ett stöd. Förklara sedan att det är vuxnas ansvar att se till att kompisen får det stöd hen behöver

Ditt barn kan finnas där som en bra vän och de kan göra vanliga saker tillsammans, vilket är viktigt när man har det jobbigt. Bekräfta också att du finns där för båda barnen om de behöver prata. Ibland kan det vara skönt att prata med någon annan utomstående vuxen. Då finns Bris 116 111, dit barn kan ringa anonymt och gratis dygnet runt.

Det är viktigt att prata öppet om psykisk ohälsa i familjen. Barn förstår mer än vad man tror. Om man undviker ämnet skapar barn sina egna förklaringar till varför något är som det är. Ofta tar barn på sig skulden och känner ansvar för att lösa situationen. Det märks inte alltid utåt, men barn blir ofta oroliga, arga och ledsna när en förälder är sjuk. Många är också oroliga för att sjukdomen ska smitta.

Det bästa sättet att skydda barn är att prata med dem. Anpassa samtalet efter barnets ålder och mognadsnivå så att de förstår. Ju yngre barn desto mer konkret behöver man vara. Förklara vad sjukdomen heter och vad den innebär för den drabbade föräldern. Till exempel att det är en sjukdom som gör att hen säger eller agerar på ett visst sätt.

Håll det enkelt, tydligt och ärligt: ”Pappa mår dåligt och en läkare hjälper honom att bli bättre”. Du kan också berätta vad som kommer att hända den närmaste tiden. Se till att ägna tid åt barnet och gör saker tillsammans. Var tydlig med att det är de vuxnas, inte barnens, ansvar att hjälpa föräldern. Förmedla hopp om att situationen kommer att bli bättre.

Det är vanligt att barn tar på sig ansvaret i svåra situationer. Därför behöver de veta vem som tar hand om den sjuka föräldern och att det inte är barnets fel att föräldern är sjuk. När de vet det kan de själva släppa känslan av ansvar. Om du själv inte klarar av att förklara för barnet just nu, be någon annan i familjen, en släkting, en vän eller den man har kontakt med i vården, att berätta. Det viktiga är att barnet får en förklaring och kan ställa frågor.

Att söka hjälp kan kännas stort och svårt för den som är drabbad. Ibland är det bra att påminna sig själv om att försöka lyssna innan man föreslår lösningar. Ett tips: Använd gärna jag-budskap när du pratar med din partner. Till exempel: ”Jag ser att du har det kämpigt och jag tänker att vi tillsammans kan söka hjälp”. Det låter mindre skuldbeläggande än ”Du mår dåligt och behöver söka hjälp”.

Det är viktigt att förklara för barnet varför föräldern gör eller säger saker och att det beror på en sjukdom. Barn kan också tänka att de själva är orsaken till att den andre föräldern mår dåligt, att något de har gjort orsakar förälderns mående. Du kan därför behöva berätta för barnet att förälderns mående inte beror på något de har gjort eller sagt.

Det är också viktigt att se till att ägna tid med barnet. En god relation med barnet är en skyddsfaktor. Se till att förmedla hopp till barnet, att vuxna försöker se till att föräldern får hjälp och att det kan bli annorlunda.

De flesta psykiska problem bör behandlas så snart som möjligt. Men – problemen kommer sällan över en natt. Ofta sker förändring gradvis. En kontrollfråga du kan ställa är: Påverkar medförälderns mående barnet? Till exempel att hen inte längre vill eller orkar göra sådant som hen vanligtvis tycker om, men också hur mycket tålamod och engagemang hen har med era/ert barn. Som huvudregel gäller att en person omedelbart behöver hjälp om hen utgör en fara för sig själv och för andra. Behöver du rådgivning kan man kontakta 1177.

Man kan periodvis må dåligt av många olika orsaker – ingen mår bra jämt. Det betyder att man ibland kan få sänka kraven på medföräldern ibland. Hur mycket, och hur länge, man kan sänka kraven är individuellt.

Det är viktigt att påminna sig om att ingen, varken du eller din partner, ska eller måste klara allt själv. När livet är jobbigt så behöver vi alla stöd. Inte minst för att orka vara bra föräldrar till våra barn.

Prioritera alltid barnets behov. Om den andra vuxna inte orkar vara en tillräckligt bra förälder, behöver du vara det. Du kan kräva att medföräldern tar emot hjälp och stöd från psykiatrin. Att hen regelbundet går på inbokade möten och sköter eventuell medicinering. Det är också viktigt att du som medförälder får all information kring behandlingen som du behöver.

Bara du och medföräldern kan bestämma vilka krav ni kan ställa på varandra. Allt beror på situation och relation. Vad man kan ha i åtanke är att ingen klarar allt själv. Vi är alla beroende av våra nära för att orka under svåra perioder. Sedan är ju en relation ömsesidig – man ger och man tar.

Det gäller att hitta någon form av balans, om så över tid. Barn som växer upp med en förälder med psykisk ohälsa eller psykisk sjukdom tar ofta ett stort ansvar för situationen. De anpassar sig och förhåller sig hela tiden till sin förälder och gör oftast sitt yttersta föra att inte göra föräldern upprörd, ledsen eller arg. Barn skall aldrig behöva ta ett sådant ansvar. Det betyder att barnen behöver få trygghet, stöd och sina behov tillgodosedda även under perioder då någon av föräldrarna mår dåligt. Om den förälder som mår dåligt inte kan ta sin del av ansvaret, behöver den andre kliva in och täcka upp. Trygga barnen i att föräldern som mår dåligt tar emot det stöd som erbjuds, och att du ser till att barnen mår bra.

Att leva nära någon som mår psykiskt dåligt kan vara svårt. Ofta känner man sig ensam om sin situation. Trots det drar sig många för att söka hjälp. För att orka behöver man också ta hand om sig själv och fortsätta att göra saker man må bra av. Inte minst för att orka finnas där för ditt/dina barn.

Kom ihåg att du inte är ensamt ansvarig för att stötta din partner – hen kan också behöva både vård och stöd utifrån. Att våga be om hjälp är bland det starkaste en människa kan göra. När någon i en familj är sjuk påverkas ofta hela familjen. Behöver man hjälp av få vardagen att fungera, finns det stöd att få. Våga ta kontakt med socialtjänsten i din kommun om familjen krisar. De har i uppdrag att stötta barn och familjer.

Barn har rätt att få stöd och vara trygga hemma. Det kan kännas svårt att avgöra när er vuxenrelation börjar påverka barnen negativt.

Kortfattat kan vi säga att allt våld, både mot dig och mot barnen, är direkt skadligt. Då behöver du som vuxen omedelbart se till att du och barnen får skydd. Vi vet också att barn som bevittnar våld i sitt hem far illa – numera räknas det också som våld mot barn. Det är även skadligt för barn om vuxna uppträder skrämmande eller kränkande.

Om du har minsta tvivel att din relation är skadlig, ta tankarna på allvar och sök stöd. Antingen hos någon du känner och litar på eller hos socialtjänsten eller sjukvården.

Om den andra föräldern lider av psykisk ohälsa, kan du kontakta psykiatrin och rådgöra med dem vad som blir bäst för er. I vissa fall kan den drabbade behöva omhändertas mot sin vilja. Det kan kännas svårt, men kom ihåg att allt du gör är för att skydda barnen. Att bära detta ansvar själv är tungt, tveka inte att be om hjälp av vänner och professionella. Du är alltid välkommen att ringa Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50 om du behöver stöd.

För att barn ska må bra och utvecklas positivt krävs att de är trygga. Är miljön otrygg för barnen behöver ni föräldrar agera. Det kan t.ex. handla om att hjälpa barnen att bättre förstå vad som händer med den sjuka föräldern. Eller att bli bättre på att öka förutsägbarheten genom att finnas till hands, upprätthålla rutiner och göra saker tillsammans. Är läget allvarligt kan separation vara den bästa lösningen.

-Ja! Det finns stöd för både vuxna och barn. Barn som är anhöriga till någon som lider av psykisk ohälsa har enligt lag rätt att få information, stöd och råd om sin förälders mående eller behandling. Kommunen och sjukvården har ofta anhöriggrupper där man kan träffa andra med liknande upplevelser. Många organisationer erbjuder också stöd, både genom telefon, chatt och mejl och i gruppstöd. Till Bris kan barn ringa, chatta och mejla anonymt. Vi har också grupper online för barn som har en förälder som missbrukar och/eller mår psykiskt dåligt. Läs mer här.

Hur barn påverkas skiljer sig mycket åt. Det beror såklart på hur bråket sköts av de vuxna, men också om barnet haft en relation med mor/farföräldrarna innan bråket startade. Har barnet haft en tidigare relation med sina äldre släktingar kan bråket kanske innebära att viktiga vuxna inte lägre är lika närvarande.

Konflikter påverkar oss alla och barn märker av det, speciellt om det är något som diskuteras mycket. Ett tips är att förklara för barnet vad som hänt och att försöka vara en god förebild och lösa problemen.

Barn tycker att det är jobbigt när de vuxna runt dem bråkar och/eller inte kommer överens. Att hamna mitt emellan och kanske inte alltid förstå vad konflikten handlar om är jobbigt för alla, särskilt när man är barn. Ofta är det just det som barn brukar ta upp, att de känner att de måste välja sida i konflikten och att de är ledsna för att de vuxna är arga på varandra och inte kommer överens.

Vi på Bris förklarar för barnen att de aldrig är ansvariga för att de vuxna bråkar. Vi pratar också om hur viktigt det är att föräldrarna får veta hur barnen känner och hur jobbigt det är, så att föräldrarna tar ansvar för att deras relationer med andra vuxna blir bättre och mindre konfliktfyllda.

För barn är trygga och bra vuxna alltid berikande för ett deras utveckling, och mor- och farföräldrar är ofta viktiga för barn under deras uppväxt. Som mor- och farförälder har du dock inte rätt till inflytande över ditt barnbarn. Föräldrarna är de viktigaste vuxna för barnet, och är relationen bra mellan föräldrarna och mor- och farföräldrar, gynnar det i sin tur barnet. Relationen mellan de vuxna är en viktig faktor för att barn ska må bra.

Det viktiga är att förklara så gott man kan att man ibland tycker olika om saker och att vara tydlig med att det inte är barnets fel. Om mor- eller farföräldrar på något sätt drar in barnet i konflikten så behöver man som förälder sätta stopp och skydda sitt barn från bråk som hör de vuxna till.

Det kan vara ett känsligt ämne då de allra flesta bara vill väl och inte menar att trampa på någons tår. Samtidigt är det viktigt att man själv får forma sitt eget föräldraskap, som kan se annorlunda ut jämfört med tidigare generationer.

Det bästa sättet är att ta upp ämnet när du inte är arg och i affekt. Kanske kan du förbereda dig innan, fundera över vad du vill ha sagt och varför. Fundera också vad kan du svara om du får en reaktion som inte känns bra.

Ett bra sätt att inleda samtalet är att säga att du förstår att de vill väl och att deras råd inte är dåliga i sig, men utvecklingen kring barn och föräldraskap hela tiden går framåt. Du upplever att du får den kunskap du behöver från till exempel BVC, förskola, skola, föräldragrupper och föreläsningar, om det är något du känner dig osäker på.

Ibland kan välmenande tips snarare stressa än lugna, och att man föredrar att själv be om råd om/när man behöver dem. Det är också viktigt att du förtydligar att du vill vara den bästa förälder du kan och att du behöver få hitta dit på ditt sätt.

Det viktigaste är att alla vuxna har en önskan om att lösa konflikten och en vilja att sätta sig ner och prata med varandra. Låt alla få prata till punkt och var beredd på att lyssna på varandra. Det kan vara bra att enas om ett gemensamt mål för mötet. Vad ska vi ha kommit fram till när mötet är över? Barnen ska inte vara med i en sådan diskussion, det här rör enbart de vuxna.

Nej, barn far inte illa av det, men de kan gå miste om en viktig del av sitt liv och kunskap om sitt ursprung. Men är relationen mellan de vuxna dålig och problematisk kan det snarare vara bättre för barnet att inte träffa sina mor- eller farföräldrar. Man kan ju ha kontakt med sina mor- och farföräldrar på andra sätt än att ses fysiskt, och vara en del av varandras liv ändå.

Nej, någon laglig rätt till umgänge med barnbarn har man inte som mor- eller farförälder. Däremot står det i Föräldrabalken att man som förälder har ett ansvar att se till att barnet har tillgång till, och en god relation med, viktiga vuxna i sin närhet, däribland mor- och farföräldrar.

Är konflikten mellan föräldrar och mor- och farföräldrar så stor att barnets välmående riskeras, kan Socialtjänsten vara till hjälp och erbjuda olika former av familjebehandlande stöd.

Barn känner ofta av när vuxna inte är sams. Oavsett vem eller vilka man som vuxen har konflikter med är det viktigt att man förklarar för barn att konflikter är en del av livet. Man kan tycka olika om saker och ting ibland, men det betyder inte att man behöver vara osams för alltid. Barn behöver se och lära sig hur man löser konflikter på ett konstruktivt sätt och det är vi vuxna som har ansvar för att lära barn det. Det är viktigt att förtydliga för barnet att konflikten inte beror på barnet, utan att det rör er vuxna.

Barn mår bra och är trygga när viktiga vuxna i deras närhet kommer överens. Men om de vuxna tjafsar och bråkar blir barnet osäker och otrygg. Barn är mästare på att känna av stämningar mellan vuxna och de hamnar lätt i en lojalitetskonflikt när vuxna bråkar. Ofta tror barn att bråken handlar om dem och tar därför på sig skulden och känner ansvar för att göra de vuxna glada igen.

Barn vill såklart olika saker, men generellt kan man säga att barn vill att vuxna ska ta sitt vuxna ansvar och se till att lösa konflikten. De vill inte bli indragna i bråken. Barn vill att vuxna är förebilder som visar dem hur man löser konflikter och att det går att lösa dem. De vill även känna att de har rätt att ha sin egen relation till sina mor- och farföräldrar som inte präglas av konflikter.

Inte om ”ta parti” innebär att den andra eldar på konflikten och håller med medföräldern i alla lägen. Om den andra inte håller med och det leder till konflikter mellan föräldrarna, är det heller inte bra. Det bästa den andra föräldern kan göra för barnen är i stället att försöka medla mellan parterna, prata och stötta, komma med andra perspektiv på saken och försöka få till en lösning. Men framför allt ­– prata endast med barnen om sådant de behöver veta. Skydda dem från sådant de inte behöver bli indragna i.

Om en konflikt påverkar ens barn kan man inte ta hänsyn till om det man måste säga kan såra medförälderns känslor. Om något påverkar dig så mycket att du tror att barnen riskerar att drabbas är det viktigt att du som vuxen sätter ord på det, till dem det berör. Sedan kan man såklart säga saker på olika sätt. Det bästa är om man inte tar upp saken när man är i affekt och att man noggrant förbereder det man behöver få sagt och att man är tydlig.

Även om man är beroende av mor-eller farföräldrars hjälp ibland betyder det inte att de kan göra och säga vad som helst mot en. Ni är fortfarande vuxna människor och måste ha en ömsesidig respekt för varandra. Det handlar sällan om att mor- och farföräldrar ställer upp som barnvakter för de vuxnas skull. De vill givetvis ha en relation med sina barnbarn. Prata om det som skaver och försök att komma fram till lösningar som känns bra för er båda. Tänk på att när ni vuxna kommer överens gynnar det i slutändan barnen. De mår bra av att vuxna omkring dem har en god relation.

Det finns många barn som lever i ekonomisk utsatthet, men för många är det också så pass normaliserat att det inte är något man ringer till Bris och pratar om. De som däremot hör av sig brukar bland annat berätta om den skam det innebär att inte kunna vara med på olika aktiviteter, att aldrig eller sällan få nya kläder, att aldrig kunna ha en ny mobil och att behöva förklara för andra varför pengarna inte räcker. Eller att de behöver hitta på historier varför de inte kan följa med på något.

Många barn tar själva på sig ett stort ansvar för familjens ekonomi. De kan till exempel fråga oss på Bris vad de kan göra och vart föräldrarna kan vända sig för att få hjälp med ekonomin. En del barn vill prata om vad de kan säga till sina kompisar efter jul- eller sommarlov när andra berättar vad de har fått i julklapp eller vart de har rest på semestern. De själva kanske inte har fått särskilt mycket, eller inte något alls.

De flesta barn vill inte prata med sina föräldrar om hur de känner, eftersom de vet att föräldrarna gör så gott de kan. De vill inte lägga ytterligare en börda på sina föräldrar och göra dem ledsna. Barn kan även vara oroliga för att föräldrarna ska tycka att barnen är otacksamma om de tar upp familjens ekonomi. Då är det lättare att prata med oss på Bris.

Många skulle nog säga pengar, men precis som när det gäller alla andra frågor önskar barn att vuxna runt dem visar att de tar ansvar för situationen. Problemet är inte är något som barnet ska behöva bära. De vill att vuxna tryggar barnen i att de gör allt de kan för att det ska bli bra. Att vuxna talar om och visar att de älskar och är stolta över sina barn.

Vi försöker avlasta barnets känsla av ansvar genom att prata om att det enbart är de vuxna som ska se till så att ekonomin i familjen går ihop. Samtidigt behöver vi respektera och lyfta det barnen gör för att hen ska känna att sig viktig.

Vi pratar också om vad som är viktigt i barnets liv förutom pengar. För vissa barn är det vänner, för andra kan det vara att spela fotboll med kompisarna efter skolan. Då pratar vi om hur viktigt det är att värna om saker barnet mår bra av. Vi pratar även med barn om deras egna förhoppningar inför framtiden. Vad vill hen gå i för gymnasium, vad vill barnet jobba med och var vill hen bo?

Med utgångspunkt från barnets tankar och önskemål pratar vi om möjligheterna att nå sina mål – att det inte är kört bara för att det kanske känns svårt just nu. Det är många gånger en balansgång med att barnet faktiskt vill ha hjälp här och nu, samtidigt som vi vill ge hopp om att framtiden kan bli bättre.

En del barn som behöver ta ett större ansvar hemma kan känna sig tvungna att växa upp för fort. De kan till exempel behöva lämna och hämta sina småsyskon till och från förskolan eller behöva handla eller laga mat på grund av att föräldrarna jobbar sent. Det leder på sikt till att barnet får sätta sina egna behov i andra hand.

Många barn i ekonomiskt utsatta familjer går runt med en ständig oro för om det kommer att finnas mat på bordet i slutet av månaden. Om de kommer att kunna bo kvar där de bor eller om de kommer att vräkas eller vara tvungna att flytta. Denna oro påverkar barnets sömn och möjlighet att orka med skolan. Om man bär en ständig oro för det mest basala är det svårt att kunna koncentrera sig i skolan.

Många barn som lever i familjer som har ont om pengar känner skam och skuld över sin situation. Det kan för vissa leda till sämre självkänsla, sämre självförtroende och mindre hopp om framtiden än hos andra barn. Anledningen till den ekonomiska utsatthet barnen lever i skiljer sig åt. Ibland kan det ligga ytterligare problematik som psykisk ohälsa eller missbruk i familjen, som också påverkar barnet.

Det viktiga är att man försöker att vara så ärlig som möjligt utan överinformera. Svara på barnets frågor och visa att du tar ansvar över situationen. Man kan behöva förklara varför man är tvungen att prioritera som man gör. ”Den här månaden måste vi betala elräkningen, så den där jackan jag vet att du behöver kommer vi ta nästa månad istället.”

Att ständigt få höra att det inte finns pengar för det barnet behöver, kan ge barnet en känsla av hopplöshet, och kanske också att barnet är en del i problemet att pengarna inte räcker. Det kan leda till att barnet känner att hen inte vill fråga av rädsla för att vara till besvär. Försök därför också visa barnet att det faktiskt går att påverka situationen och ge hopp om att det inte alltid kommer vara såhär.

Förhoppningsvis finns det en tid efter studier, sjukskrivning, dåligt betalt arbete eller arbetslöshet som ni kan prata och drömma om tillsammans. Att undersöka vad det finns för gratisaktiviteter i kommunen kan också vara en bra sak att göra. Det viktigaste är att man tryggar barnet i att man som vuxen tar ansvar för att situationen ska bli bättre.

Orättvisor och skillnader existerar i hela samhället, i Sverige och i övriga världen och det är något som man behöver prata med barn och unga om. Man kan förklara att en familjs värde inte hänger samman med hur mycket pengar de har. En familj som har ont om pengar behöver inte lida brist på till exempel kärlek och gemenskap som är viktigt för ett barns hälsa och utveckling. Olikheter är något vi behöver lära oss att acceptera och hantera. Kanske kan du undersöka när ditt barn tycker olikheter ställer till problem – prata om hur man kan tänka och göra då.

Undersök vad din kommun erbjuder i form av billiga eller kostnadsfria aktiviteter för unga. Vissa aktiviteter kan, precis som skola, förskola och kollo, vara inkomstbaserade. I vissa fall har familjer möjlighet att ansöka om bidrag för barns aktiviteter. Det kan man göra hos socialtjänstens enhet för ekonomiskt bistånd. Kom också ihåg att allt inte kostar pengar. Som förälder kan man ge barnen massa annat meningsfullt också. Kanske kan ni ge er ut i naturen tillsammans, dra ihop grannarnas barn och spela fotboll eller brännboll eller anordna en bokklubb. Ta hjälp av dit barns kompisars föräldrar och kom på roliga aktiviteter.

Vissa saker kan man inte råda över. Det går inte att undvika att andra har råd med saker som du och ditt barn inte har råd med. Men genom att prata om olikheter, att det handlar om pengar och inte vem ditt barn är, som gör att hen känner sig utanför.

Du kan också föreslå aktiviteter som inte kostar pengar, kanske kan det minska känslan. Skulle ditt barn ändå känna sig utanför – ta den känslan på allvar. Beroende på hur gammal barnet är och om det känns okej för barnet, kan du även prata med barnets kompisar föräldrar. Tillsammans med dem kan ni hjälpa barnen att hitta på saker som inte behöver kosta.

Var en förebild! Visa att det går att leva ett meningsfullt och bra liv även om man måste vända på varje krona. Prata om hur viktigt det är att barnet går i skolan och får en utbildning eftersom det ger större möjlighet att kunna leva det liv man vill som vuxen. Kom ihåg att barnet också drar lärdomar av hur man överlever på små resurser. Att det går att handla och laga billig mat och att det finns roliga saker att göra som inte kostar pengar. Det är nyttig kunskap inför framtiden, även om man såklart hade velat att barnet slapp den lärdomen.

Som vuxen kan du ansöka om försörjningsstöd hos socialtjänstens enhet för ekonomiskt bistånd. Det finns även möjlighet att ansöka om pengar hos Svenska kyrkan. De har på många håll även flera olika aktiviteter för barn och unga som inte kostar något. Vissa kyrkor ordnar även middagskvällar för barnfamiljer som har ont om pengar. Du kan även ansöka om pengar från olika typer av fonder.

Om ens barn blir mobbat är det viktigt att ta det på allvar, oavsett orsak. Ta kontakt med skolans personal, de har ansvar för att barn inte blir utsatta för någon form av mobbing. Fråga även vad skolan kan göra för att ekonomiska skillnader mellan barnen inte ska bli så tydliga. Hur ser skolan till exempel på klassfester eller klassresor som kräver att familjerna skall bidra ekonomiskt på olika sätt?

Du behöver också givetvis prata med ditt barn om att det inte är okej att andra är dumma mot hen. Prata om att barnet är lika mycket värd som alla andra, det hänger inte samman med hur mycket pengar familjen har. Prata även om vem på skolan som barnet kan vända sig till om mobbningen fortsätter och du inte finns på plats.

Det kan kännas svårt att prata med en annan familj om detta, eftersom ekonomisk utsatthet ofta är kopplat till mycket skuld och skam. Det bästa är att försöka prata med föräldrarna på ett så finkänsligt sätt du kan och fråga om det finns något du kan bidra med. Förutsätt heller inte att det är ett problem för barnet. Föräldrarna kanske hanterar det bra trots en svår situation.

När man får reda på att ens barn är utsatt så är det naturligt att vilja agera direkt. Men det är viktigt att börja med att prata med ditt barn och ta reda på vad hen vill, hur hen mår och vad hen tänker om det som hänt. Ibland kan saker man gör som vuxen förvärra situationen för barnet i skolan.

Om mobbningen förekommer i skolan eller av en annan elev i skolan är det bra att kontakta skolan. De har en skyldighet att försöka lösa situationen och ha handlingsplan för hur de ska gå till väga. Har ni en bra relation med det andra barnets föräldrar kan det vara en idé att prata med dem. Men det finns också en risk att det blir att det blir konflikter, eller att ett sådant samtal inte hjälper någon av barnen.

Prata med ditt barns mentor/klasslärare och med rektorn. Rektorn är ytterst ansvarig för att ditt barn inte blir utsatt för mobbning och kränkningar i skolan. Varje skola ska ha ett elevhälsoteam som jobbar med att motverka mobbing och trakasserier på skolan. I detta team brukar skolledningen, elevhälsovården och representanter från lärare och fritidspersonal ingå.

Skolan är ansvarig för att ingen elev ska bli utsatt för våld, diskriminering och mobbning i skolan. Alla elever på skolan ska känna sig trygga, få studiero och få sina särskilda behov tillgodosedda. Om ditt barn blir mobbad ska skolan ta fram en plan för hur de ska hantera situationen så att mobbningen upphör och ditt barn kan känna sig trygg i skolan. Varje skola ska ha en handlingsplan, men som kan behöva justeras utifrån varje enskilt fall.

Boka ett möte med elevhälsoteamet, lärare och skolledningen. De har ett ansvar enligt lag för att ditt barn ska känna sig trygg i skolan. Fråga vad deras handlingsplan för mobbning är och be dem gå igenom den med dig och hur de agerat kring den situation som nu uppstått. Sedan ska båda parter, du och skolan, skriva under planen och boka ett uppföljande möte. Om skolan ändå inte agerar, kontakta Skolinspektionen.

Ta det på allvar! Prata med ditt barn i lugn och ro utan att bli arg och anklagande. Ta reda på vad som ligger bakom hens beteende. Det kan handla om flera olika saker, till exempel en inre osäkerhet. Genom att vara taskig mot andra kan man känna sig stärkt. Ibland kan man påverkas av andra att bete sig illa.

Vi kan nog alla känna igen oss i hur grupptryck kan leda till att man gör dumma saker på bekostnad av andra, bara för att få känslan av att tillhöra en gemenskap. Det kan också handla om ett långvarigt bråk mellan ditt barn och den utsatta som är viktigt att prata om. Hur hanterar man konflikter utan att trycka ner andra?

Ge alltid ditt barn en chans att beskriva sin version av det hela. Visa att du lyssnar och att du är intresserad av att förstå ditt barn. Prata också om empati gentemot andra och hur man kan stå emot grupptryck och sina impulser. Markera att du aldrig kommer att tolerera mobbning och kränkningar och att du alltid finns där för att lyssna och prata med ditt barn.

Det är lätt att bli arg i sådana här situationer. Men att bli arg, anklaga och fördöma ett dåligt beteende leder ingenstans. Inte heller att försvara barnets negativa beteende och inför andra förneka det barnet utsatt andra för. Ditt barn behöver lära sig att ta konsekvenserna av sitt agerande, samtidigt som barnet ska känna att du finns där och älskar barnet villkorslöst.

Mobbning är ofta väldigt skamfyllt, vilket gör att barnet inte alltid berättar om det hemma. Kanske för att hen inte vill oroa dig eller för att hen är rädd för din reaktion. Barn som mobbas tar ofta själva på sig skulden. Det gör att barn ibland låtsas som om allt är bra när man frågar.

Anar du att något inte stämmer, gå på den magkänslan. Fråga igen! Hur är stämningen i klassen? Har ditt barn kompisar och vad gör de på rasterna? Finns det vuxna på skolan som ditt barn kan prata med om något händer?

Var tydlig med att ditt barn alltid kan berätta för dig om något inte känns bra. Det kan vara bra att tillsammans med barnet fundera på vad hen kan göra om/när hen blir utsatt. Vad ska hen säga? Vem kan hen prata med? Att veta vad man ska göra i en svår situation kan minska rädslan för att situationen ska uppstå.

Mobbning förekommer tyvärr i skolan, inom idrotten, på arbetsplatser och på andra arenor där människor möts. Därför är det bra att regelbundet ha samtal hemma kring värderingar och hur man behandlar andra människor. Hur hanterar man att andra har andra åsikter än en själv? Vad gör man om någon annan blir mobbad eller diskriminerad? Hur står man emot grupptryck om andra mobbar? Fråga vad ditt barn tänker kring dessa frågor. Det är bra om ditt barn själv får reflektera och fundera så du inte kommer med färdiga lösningar. Fundera tillsammans på vad man kan göra om ens kompis blir mobbad. Prata också om vart barnet kan vända sig om hen själv blir mobbad och att du alltid finns där om hen vill prata.

Det kan vara klokt att förbereda barnet innan hen börjar i en ny klass. Man kan prata om vad barnet är orolig för ska hända, och hur barnet kan hantera sådana situationer. Det är också bra att diskutera hur man kan ta kontakt med nya människor.

Efter ett sådant samtal är det klokt att regelbundet följa upp hur det har gått. Hur känner sig barnet nu? Fråga oavsett om du förberett barnet innan eller inte. Ställ enkla frågor om hur det går med kompisar. Har hen kommit in i gruppen? Är läraren bra? Är det något som inte är bra?

De flesta av oss vet hur det är att börja på ett nytt arbete eller i en ny klass. Det kan både vara läskigt, oroligt och spännande. Att berätta om sina egna erfarenheter kring att vara ny, kan hjälpa barnet att våga öppna upp. Men kom också ihåg att det inte är säkert att ni delar de erfarenheterna.   

Ja, om kränkningarna som skett är allvarliga. Det är inte konstigt att man som förälder reagerar med ilska och förtvivlan om ens barn har utsatts för mobbning och kränkningar. Den första reaktionen kan vara att man vill agera med starka åtgärder. En polisanmälan är inte alltid den bästa vägen att gå – men i vissa fall kan det vara befogat. Prata med skolan, ring gärna och rådgör anonymt med polisen innan du bestämmer dig. Du är också välkommen att höra av dig till Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50 om du behöver råd och stöd innan.

En stark relation är något som växer fram och som måste underhållas. Genom att umgås mycket med ditt barn gör du det möjligt för er relation att stärkas. Gör saker tillsammans – lek, spela spel, läs, ta promenader, cykla och prata. Visa intresse för ditt barns tankar, känslor och liv.

Ett tips är att varje dag avsätta tid för att släppa allt annat och bara fokusera på ditt barn, utan att vardagliga sysslor kommer emellan. Barn behöver känna att föräldrar är närvarande och har tid, då finns det möjlighet till förtroliga samtal och att tanka trygghet och styrka för barnet.

Ja, det gör det. Det är det fina med oss människor, vi kan förändras och anpassa oss. En trygg anknytning mellan förälder och barn betyder dock inte att relationen måste vara bra hela tiden. Lika viktiga är stunderna när man blir sams efter ett bråk och hur man gör för att bli sams igen. Att man kan prata om att man tänker och känner olika och att det är okej.

En relation tar inte slut bara för att man blir oense, tvärtom kan den stärkas om man blir sams på rätt sätt. Det går att ändra inlärda mönster under hela barndomsperioden, men det är enklast under barnets första levnadsår. Ju äldre barnet blir desto längre tid kan det ta. Hur kvalitén på anknytningen varit tidigare spelar givetvis också roll. Känner du att detta är svårt, tveka inte att ta kontakt med BVC eller kommunen för stöd.

Att tvivla på hur man ska vara som förälder när man inte känner att man själv har bra förebilder är inte ovanligt. Det är en bra start att vara medveten om det och fundera vad du själv saknade som barn, och vad du vill ge dina egna barn. Det är också viktigt att tänka att alla gör misstag eller fel ibland. Ingen är perfekt hela tiden, så du kan behöva vara snäll mot dig själv.

Att prata om föräldraskap, hur man är inlyssnande och stöttande med sina barn med andra brukar hjälpa. Behöver du stöd i ditt föräldraskap kan du också vända dig till din kommun. De erbjuder ofta stöd i form av föräldragrupper. Vill du ha individuellt stöd i ditt föräldraskap, vänd dig till socialtjänsten. De är ansvariga för att stötta barn och familjer. Är ditt barn mellan 0 – 6 år kan du vända dig till ditt BVC (Barnavårdscentralen) och få kontakt med en psykolog. Du är också alltid välkommen att ringa Bris vuxentelefon, 077 – 150 50 50.

Grunden i att våga skapa nya relationer är att man känner sig trygg. Trygghet hämtar barn från sina anknytningspersoner som oftast är föräldrarna. Ju äldre barnen är, ju mindre behöver de tanka den där tryggheten hos föräldrarna och vågar allt mer upptäcka världen. Och de behöver göra det i sin egen takt.

Ofta brukar det lösa sig av sig själv. Barn är olika, vissa behöver mer tid innan de är redo att skapa nya relationer. Andra barn har väldigt lätt att ta kontakt. Som förälder är det bra att du finns där som stöd för ditt barn. Var lyhörd för när barnet känner sig redo att ta kontakt med nya människor. Hur verkar barnet må? Är hen nöjd här med dig eller vill hen hellre vara med andra barn, men vågar inte? Är det din känsla att barnet är ”för mycket” med dig trots att hen verkar nöjd? Eller ser du att barnet är konstant orolig inför att träffa nya människor?

Om du ser en oro, iaktta ditt barn i de situationerna och fundera på hur ni kan underlätta möten med nya personer. Som förälder kan du uppmuntra ditt barn, både genom att visa hur man tar kontakt och genom att visa att du finns där i bakgrunden om barnet behöver tanka trygghet. För att våga utforska måste barnet känna sig trygg i sin omgivning och även känna att du som förälder stöttar.

Beroende på barnets ålder kan barnet behöva olika hjälp, för små barn så räcker det oftast att du som förälder finns där, men äldre barn kan behöva mer stöd. Du är alltid välkommen att ringa Bris vuxentelefon om barn för att få vägledning i hur du kan göra.

Barns känslouttryck speglar alltid ett behov. Det kan vara en utmaning som förälder att förstå det behovet. Som vuxen kan man tycka att behovet är litet, men för barnet kan det kännas enormt och behöver då bemötas i det.

Det är alltid klokt att först fundera på om barnets grundläggande behov är tillgodosedda. Är barnet utsövd, mätt eller har hen behov av närhet? Försök därefter att också se bortom det som utlöste den starka känslan. Har det hänt något idag som hen vill berätta om? Det är klokt att alltid ställa sig frågan till sig själv ”vad handlar det här om egentligen?”. Ibland beror reaktionen helt enkelt på att barnet till exempel ramlat. Andra gånger kan en annan känsla eller händelse ligga bakom reaktionen.

Nyckeln är att utforska, visa intresse och ge trygghet och närhet. Försök ta reda på vad det handlar om utan att bli irriterad. Kanske handlar det om att barnet behöver dig lite mer än vanligt just nu? Det kan också handla om något som hänt under dagen.

Oavsett vad som föranlett reaktionen, ska barnet aldrig lämnas ensam med sina känslor. Barn har inte utvecklat förmåga att själv kunna få kontroll över känslorna och behöver därför vuxnas stöd. Att säga ”jag ser att du är ledsen/arg” och berätta varför du tänker att barnet är det, hjälper barnet att själv förstå och känna sig bekräftad i känslan.

Att vara introvert betyder att man har ett större behov av att vara själv eller med sina nära efter till exempel en dag i skolan eller på förskolan. Man behöver ladda batterierna, helt enkelt.

Du kan kommunicera med ett introvert barn på precis samma sätt som du gör med ett utåtriktat barn. Var inte orolig om barnet är introvert och behöver dra sig tillbaka ibland eller bara vara med dig. Det är helt normalt och ett sätt för barnet att återhämta sig.

En start är att själv fundera vad det kan vara som gör att barnet inte litar på dig? Fundera på om det är något du själv gör eller säger som kan påverka ditt barns tillit. Om barnet själv har uttryckt att du inte går att lita på så blir det såklart viktigt att undersöka hur hen menar. Varför hen känner och tycker så? Kanske har även barnet förslag på vad som behöver förändras för att hen ska kunna lita på dig igen.

Ibland tror vi vuxna att barn inte vill berätta saker för oss för att de inte litar på oss – när det i stället handlar om att barnet inte vågar berätta. Här kan man behöva stärka den relationen ni har genom att tillbringa mer tid tillsammans. Visa intresse för ditt barns tankar, känslor och liv. Visa att du finns där för samtal, att du har tid. Då underlättar du för barnet att anförtro sig till dig om hen vill. En relation bygger alltid på en bas av de positiva stunder man har tillsammans.

Det här är en fråga som många föräldrar funderar på. Genom att visa intresse för vem ditt barn är, vad hen gör och tycker är viktigt så stärker du självkänslan.

En stark självkänsla är grunden i att våga gå sin egen väg. Att dessutom känna att man är uppbackad av sina närmaste gör att man vågar. Men barn behöver också få känna att de får ändra sig och får göra fel. För det är också så man upptäcker vad man verkligen vill.

Prata om att man måste få testa sig fram kan göra att det känns roligt att prova på saker. Fråga ofta om saker som du vet att ditt barn intresserar sig för. Visa också att du alltid finns där om ditt barn behöver dig och vill prata.

En början kan vara att fundera på varför det känns svårt för dig? Känner du dig otillräcklig? Eller handlar det om att du får svår att hantera de känslor det väcker hos dig? Eller finns det en annan förklaring? Du kan behöva göra en förändring i dig själv för att kunna möta ditt barn – prata gärna med en annan vuxen om det.

När det känns svårt kan det vara bra att försöka fokusera på vad barnet behöver i stunden. Oavsett vilken känsla barnet visar behöver hen bli bekräftad i den och att du visar ditt stöd. Till exempel: ”Jag ser att du blev rädd, vill du ha en kram?” eller ”Jag märker att du är arg, det kan man verkligen bli när man inte får som man vill, ska vi hitta på något annat så det känns bättre?”. Försök hitta ett lugn och ett tålamod och tänk på att känslor inte är farliga, de är en del av livet.

Alla barn är olika – vissa barn är mer försiktiga andra mer självsäkra, precis som oss vuxna. Det är lätt att tänka att det är dåligt att vara försiktig, men det är nog det som också räddat mänskligheten, att alla inte sprang ut och mötte faror utan vissa också gjorde försiktigare val.

Sedan kan man såklart märka som förälder att barnet går miste om mycket. Då kan du behöva stötta ditt barn att våga och lita på sin egen förmåga utan att pusha för mycket. Att bekräfta barnets person och framsteg, men också trösta när det inte blir bra, är ett sätt att stärka barns självkänsla så de kan hitta en egen trygghet att våga testa saker de känner oro inför. Det finns mycket litteratur om att stärka barns självkänsla.

Att en förälder har ett problem betyder inte att barnet per automatik kommer att ärva det. Många faktorer spelar in och det finns mycket du kan göra för att förhindra att ditt barn får samma problem.

Handlar det om psykisk ohälsa är det viktigt att prata inom familjen. Ge barnet en förklaring till varför du mår dåligt och berätta vad du gör för att må bättre. Var tydlig med att du sökt och tar emot hjälp – och att barnet inte har någon skuld i situationen. Det viktigaste du kan göra är att hjälpa dig själv att må bättre. På så sätt visar du ditt barn att du klarar av det. Behöver du stöd i ditt föräldraskap, tveka inte att vända dig till BVC, kommunen eller din vårdcentral. Du är också varmt välkommen att höra av dig till Bris vuxentelefon 077 - 150 50 50.

Det är något många föräldrar kan känna igen sig i. Påminn dig själv om att det handlar om att göra sitt bästa. Genom att vara tillräckligt bra och visa att det är mänskligt att göra fel ibland, visar du ditt barn hur hen kan hantera olika situationer. Gör jag som vuxen mitt bästa och det trots allt blir fel, går det att göra om och göra rätt.

Forskning visar att om du som omvårdnadsperson försöker möta ditt barns behov så ofta du kan, och lyckas cirka hälften av gångerna, så är det tillräckligt bra. Behöver du stöd i ditt föräldraskap, tveka inte att kontakta BVC (om ditt barn är 0 – 6 år). Är barnet äldre, kontakta din kommun och fråga vilket föräldraskapsstöd de erbjuder. Du är också varmt välkommen att ringa Bris vuxentelefon 077 - 150 50 50. Du är inte ensam!

Det är såklart olika, men det som många unga tar med oss på Bris är att de önskar att föräldrar bättre skulle förstå hur det är att vara tonåring idag. Hur det är ökade krav på prestationer i skolan, inom idrotten och på sociala medier, men även ute i samhället.

Att tonåringar upplever att föräldrar inte förstår hen och hur det är att vara ung är inte ovanligt. Sedan är det givetvis olika från person till person.

Det kan vara bra att försöka minnas hur det var för dig själv när du var tonåring. Hur såg din egen relation ut med dina föräldrar då?  Fundera över vad dina föräldrar gjorde som du tyckte var bra och mindre bra. Vad av det kan du dra nytta av i din relation med ditt barn?

När tonåringar inte känner sig förstådda kan det handla om att föräldrarna inte lyssnar på vad de har att säga, och/eller fattar beslut som de inte förstår. Många gånger kan det handla om att föräldern inte hängt med i att ens lilla barn nu är ganska stort och kan behöva få mer frihet.

Fråga hur ditt barn önskar ha det – och lyssna. Var också beredd på att kompromissa om saker. Känner du behov av att sätta en gräns ­­– försöka att förklara så tydligt du bara kan varför du tänker som du gör. Det är lättare att acceptera ett beslut om man förstår varför, även om man inte är nöjd med beslutet.

Det kan finnas många olika anledningar till varför samtalen inte känns bra. Ibland är det svårt som förälder att hänga med när ens barn plötsligt blir stor och inte längre är det lilla barn som hen var ”alldeles nyss”. Ibland kan det handla om att vi som vuxna är så ivriga att själva prata om saker ska vara, att vi glömmer bort det viktiga i lyssnandet.

Påminn dig själv att alltid följa upp med frågor om vad dit barn tänker om det du sa, eller om ditt barn har tänkt på något speciellt. Att det blir fel kan också handla om att ditt barn gör något annat och inte alls har tid för viktiga samtal.  

Ibland kan det också vara bra att påminna sig om att en del i att vara tonåring, är att man också håller på att gå in i vuxenvärlden och bryta sig loss från sina föräldrar. Fortsätt ändå visa omtanke och intresse för ditt barn – det uppskattas även om hen inte uttrycker det.

Det kan vara en sorg att känna att relationen förändras och att ens barn tar avstånd från en. Men försök att ta det lugnt och respektera att ditt barn är i en fas där hen behöver stöta bort dig. Det handlar inte om att hen inte älskar dig. Det handlar om att ditt barn behöver testa att göra saker på egen hand, vilket är en naturlig del av ett barns utveckling.

Känn inte att du ska undvika hen eller att du ska abdikera helt från ditt föräldraskap. En del av bortstötandet kan handla om att barnet vill testa för att se om du står kvar. Fortsätt att fråga, visa dig intresserad och låt ditt barn veta att bryr dig om hen – men att du respekterar avståndet. Har ni en bra relation i grunden brukar det lösa sig.

Det viktigaste är inte att leta efter signaler utan att prata om måendet och det som händer i livet hela tiden. Visa intresse för ditt barns liv, känslor och tankar och visa att du finns där för samtal och stöd. Även om du inte får svar på dina frågor är det ett sätt att visa att du är intresserad och vill veta, att du bryr dig.

En av de signaler man ändå kan vara uppmärksam på är när det sker negativa förändringar i ditt barns beteende. Vill hen inte äta mer er, har en slutat umgås med vänner, verkar skolresultat vara sämre? Då är det viktigt att fånga upp och prata om vad det kan bero på och eventuellt ta professionell hjälp.

Om du förklarar att det är för att du bryr dig och älskar ditt barn,  kan du vara rak. Vissa saker kan vara känsliga att ta upp, till exempel hygien eller ett udda beteende. Då är det viktigt att du lägger fram det med värme och inte i anklagande ton.

När det kommer till att vilja fråga sitt barn om vad hen gör, har det bland annat med säkerhet att göra. Skulle något hända måste du som förälder veta var ditt barn befinner sig. Det handlar inte om kontroll eller brist på tillit – kanske snarare om att inte lita på andra människor runt omkring.

Om du har haft en fin och nära relation med ditt barn kan du vara trygg med att hen med största sannolikhet kommer tillbaka till dig. Så länge du som förälder fortsätter att värna relationen, respekterar och visar ditt barn att du älskar hen, även under ”jobbiga” perioder, kommer er relation att bli bra igen. Men det är alltid den vuxnes ansvar att se till att relationen är bra, det är viktigt att komma ihåg.

Man ska ha förståelse för att det stundtals är jobbigt att vara tonåring. Det kan vara bra att komma ihåg hur det var för en själv. Som för alla människor, vuxna som barn, behöver man förstå att ens beteende påverkar alla i ens närhet. Därför kan man vara rak med att det ett beteende som sårar eller skadar någon annan inte är okej.

Förmodligen är ditt barn redan väl medveten om det, men att det kan kännas svårt att kontrollera sig när känslorna bara svämmar över. Det bästa är om man kan få till ett prat efter ett känsloutbrott, risken är annars att man som förälder själv smittas av känslan barnet är i och kanske skriker tillbaka. Det kan vara lättare att ta upp hur det blev för alla efteråt – och glöm då inte att lyssna på hur det blev även för ditt barn.

Hormonsvängningar är en förklaring till humörsvängningar. Men det är svårt att svara på hur stor betydelse det är för det enskilda barnet. Vissa går igenom tonåren utan att ha några större känsloutbrott, medan andra tampas mycket med hormonerna.

Man kan behöva fundera på om det finns andra orsaker till ett utåtagerande beteende. Hur verkar ditt barn må? Finns det andra orsaker? Genom att jobba på er nära relation och prata om hur ditt barn har det i livet, kommer du att förstå om det finns andra orsaker som du kan behöva stötta ditt barn i.

Oftast ja. Det är fullt normalt och en naturlig del i en tonårings utveckling. När man är tonåring har man ena foten i barnvärlden och andra foten i den vuxna. Det kan vara både jobbigt och förvirrande.

Även om du uppfattar att kompisar just nu är viktigast för din tonåring, så betyder det inte att du som förälder är oviktig – tvärtom! Du behöver visa att du accepterar att du ibland blir bortvald men att du står kvar. För när det väl gäller är du den viktigaste personen i ditt barns liv. Det är en balansgång att låta sitt barn pröva sina vingar och samtidigt vara en förälder som står kvar. Det kan vara en utmaning men ofta också roligt och härligt.

Be om hjälp! Släpp all prestige och ta hjälp av den andra föräldern eller av någon släkting som ditt barn har bra kontakt med.

Du kan också söka professionellt stöd, till exempel via socialtjänsten som har olika former av familjebehandlande stödinsatser. Eller ring Bris vuxentelefon – om barn på 0771-50 50 50. Berätta för ditt barn att du söker stöd och varför du gör det. Oavsett om ditt barn vill vara med eller inte, visar du att du vill och värnar om att ni ska ha en bra relation.

Det är bra att prata med barnen tillsammans. Anpassa samtalet efter barnens ålder och mognad. Förklara i lugn och ro att ni vuxna har valt att inte längre leva tillsammans – men att det inte påverkar er kärlek till barnen. Bekräfta att ni älskar dem och att ni kommer att göra allt för att barnen får det bra, trots förändringen.

Om ni planerat för boende och skola, berätta det för barnen och fråga vad de tänker om det. Var beredd på att beskedet kan väcka alla typer av känslor, sorg, ilska men kanske också förväntan eller att den första reaktionen uteblir helt. Bekräfta att alla känslor är okej och att ni förstår att omställningen är stor för barnen.

Öppna upp för att ni finns där om barnen har frågor och funderingar. Prata gärna med barnen om hur de kan berätta om separationen för kompisar. Tänk på att det är mycket att ta in för barnen. Ni behöver prata flera gånger, och kanske inte ta upp allt i ett första samtal.

Ofta finns konflikter mellan föräldrarna som handlar om sårade känslor och inte om vårdnad kring barnet. Det är viktigt att skilja på detta i alla era samtal. Om det ändå är svårt att komma överens så se till att ta hjälp så att er konflikt inte ska hinna bli för stor.

Det viktigaste för barnen vid en separation är att de vuxna kan komma överens om det som rör barnen. Kontakta kommunen och boka tid för samarbetssamtal. Där får ni hjälp att hitta vägar till samarbete när åsikterna går isär om barnen.

Att visa och prata om sina känslor är okej. Däremot är det viktigt att visa barnen att du tar hand om dina känslor själv. Barnen ska aldrig behöva känna ansvar för ditt mående.

Oavsett hur du mår ska barnen kunna känna att du är en trygg och stabil förälder. Bespara dock barnen starka känsloutbrott. Det kan upplevas som skrämmande. Sök istället stöd och hjälp hos andra vuxna, vänner eller professionella i sådana situationer.

Barn har rätt till båda sina föräldrar och ska aldrig behöva välja sida. Att prata nedsättande om varandra är skadligt för barnen.

Det bästa är om du och den andra föräldern enskilt kan prata om varför hen är arg på dig, och hur det påverkar barnen. Om du försökt men inte når fram, kontakta socialtjänsten i den kommun barnen är skrivna. Där kan ni få hjälp av en familjebehandlare genom så kallade samarbetssamtal. Det är bra om du lugnt och sansat kan förklara för barnen att du och den andra föräldern tycker olika om vissa saker.

Avlasta barnen i att de inte behöver ha dåligt samvete gentemot dig och att de har rätt att tycka om er båda oavsett vad ni tycker om varandra. Det kan vara lätt att ta till samma metod som barnens andra förälder, men det gör det bara dubbelt jobbigt för barnen.

-Prata, prata, prata! Förklara att skilsmässan handlar om er vuxna. Barnen är inte orsak till den på något sätt. Påminn ofta barnen om att de alltid kommer vara nummer ett för båda föräldrarna. Er kärlek till barnen kommer aldrig att försvinna. En skilsmässa kan vara jobbig under en period. Sedan blir det bra och man går stärkt ur den. Precis som med alla kriser i livet.

Det viktigaste stödet är det stöd som barnen kan få från er föräldrar dagligen, att få känna att det är okej att prata om skilsmässan med er. Att få visa sina känslor och bli tagen på allvar och mötas av förståelse.

Ibland kan det även kännas bra för barnen att prata med någon utanför familjen. Det kan vara en släkting, en god vän eller en professionell. De flesta kommuner erbjuder även stödgrupper. I en sådan kan barnen få träffa andra barn i liknande situation och få känna igen sig i tankar och känslor. För många barn är det stärkande att få träffa andra och känslan av ensamhet i en svår situation minskar. Stödgrupperna kallas ofta ”skilda världar-grupp”.

Kontakta kommunens familjerådgivning. De erbjuder samtalsstöd med fokus på er relation till varandra som vuxna. Kommunen erbjuder även samarbetssamtal om ni har svårt att kommunicera kring vad som ska gälla för barnen.

Hamnar ni i en vårdnadstvist, kontakta familjerätten i er kommun. Tänk på att även barnen kan behöva stöd utanför familjen. Många kommuner erbjuder stödgrupper till barn, så kallade ”skilda världar-grupper”.

Till kommunens familjerådgivning går par för att förbättra sin relation, eller vid behov, för att hantera en separation på bästa sätt. Det går aldrig att tvinga någon att gå dit. Det handlar om en egen vilja och motivation till förändring.

Om dina barns andra förälder inte vill gå i familjerådgivning, sök stöd för egen del för att må bättre så att du kan vara ett bra stöd för barnen. Du är alltid välkommen att kontakta Bris vuxentelefon 077 - 150 50 50 för stöd och råd.

Efter en separation är det vanligt att den vuxna och barnen har kommit olika långt i processen. Det behöver du som vuxen förstå och ta hänsyn till. Barn är olika, reagerar olika, och har olika behov efter en separation.

Många barn kan behöva tid för återhämtning och att landa i det nya, även om det var en bra och nödvändig separation. De kan behöva sörja och få tid att anpassa sig till den förändring som blivit. Genom att prata med barnen får du koll på var de befinner sig i processen.

Det är till exempel inte ovanligt att barn under den första tiden har förhoppningar om att föräldrarna ska flytta ihop igen. Utgå från barnens mående och behov när du fattar beslut om när du vill berätta. Ett annat tips är att fråga dig själv – vems behov är det som styr nu? Är det för att jag är glad som jag vill berätta eller är det viktigt för barnen att veta detta nu?

Det är också bra att fundera över hur stabil den nya relationen är. Tillfälliga kontakter behöver du inte blanda in barnen i. Men känner du att den här personen är bra för dig och dina barn, kan det vara läge att berätta. Ta det varsamt och stäm av hur barnen mår först.

Du bestämmer själv hur mycket du vill berätta för barnens andra förälder om din nya relation. Om du har en ny relation som kommer att involveras i dina barns liv, är det bra att berätta det för den andra föräldern. Ju bättre kommunikation du och den andra föräldern har, desto bättre för barnen.

Barn tar oftast stor hänsyn till sina föräldrar, vill skydda dem och inte göra dem ledsna. Därför är det viktigt att du som vuxen tar ansvar så att barnen inte behöver vara budbärare, de som berättar, eller känner att de måste dölja information för sin andra förälder.

Berätta när du och barnen är ensamma, det ska vara en trygg zon för barnen om de vill ställa frågor. Anpassa samtalet utifrån respektive barns ålder och mognad och låt barnen få reagera hur de vill. Försök att berätta utan att styra barnens reaktion och utan att förutsätta att det blir jobbigt, roligt eller svårt för barnen. Du behöver finnas där och respektera och ta emot barnets alla känslor och funderingar. Alla reaktioner är okej, och att ett barn blir helt tyst är också en reaktion.

Förklara varför du tycker om din nya partner och öppna upp för barnens frågor. Men tvinga inte barnen att prata där och då, om de inte vill det. Bekräfta att den nya partnern inte ska ses som en ersättare eller en konkurrent till den andra förälder. Påminn barnen om att de är och förblir nummer ett i ditt liv, oavsett vem du träffar. Ha en fortsatt kontinuerlig dialog med barnen, nya frågor och funderingar kan dyka upp allt eftersom.

-Respektera barnets åsikt. Om hen inte vill eller inte är redo är det en signal att du behöver gå lite varsamt fram. Låt barnet bestämma när hen är redo att träffa personen. Berätta om ditt barn för din nya partner, hur hen är och vad hen gillar/ogillar. Gör detsamma om din partner för ditt barn. Då bygger du en bra grund för ett första möte.

-Ett bra tips är att ses på en neutral plats utanför hemmet. Det är alltid den vuxnas ansvar att skapa förutsättningar för att mötet ska bli tryggt och bra. Gör barnet delaktig i planeringen och fråga om hen har förslag på någon aktivitet ni kan göra tillsammans när ni träffas. Det kan ofta kännas mer avspänt att göra något tillsammans än att ses över en middag. En kortare stund kan räcka första gången.

Prata med barnet efteråt men undvik att söka barnets godkännande av din nya partner. Fokusera i stället på hur barnet upplevde mötet. Kände hen sig trygg och bekväm? Bekräfta att alla känslor är okej och öppna upp för frågor och funderingar.

-Det är inte ovanligt att barn kan känna misstänksamhet eller tveksamhet inför en förälders nya partner. Att släppa in en ny, främmande människa i familjen är en stor förändring.

Att kräva att barn ska vara trevliga och artiga i en svår situation är kanske att ställa för stora krav. Barn behöver vuxnas stöd för att reglera sina känslor. Om barnet blir arg och agerar ut innebär det att hen behöver mer vuxenstöd och kanske också mer tid på sig att landa i den nya situationen.

Prata med ditt barn. Lyssna på hens åsikter och ta dem på allvar. Det kan till exempel handla om att barnet känner sig utanför när ni är tillsammans eller inte känner sig omtyckt av din nya partner. Prata med ditt barn om vad hen behöver för att relationen mellan hen och din partner ska kunna kännas bättre. Fråga hur du som förälder kan stötta på bästa sätt. Barnet har rätt till sina åsikter och känslor men som förälder kan du ställa samma krav på respektfullt bemötande, oavsett vem det gäller.

-Kärlek går att visa på många sätt och det kan vara fint för barn att se vuxna göra kärleksfulla saker mot varandra. Var dock försiktig så att barnet inte känner sig utanför eller att det blir för mycket. Att bara ägna sig åt varandra när tanken är att alla ska umgås kan kännas exkluderande för barnet.

- Som föräldrar har ni båda ansvar för att barnen ska känna sig trygga. Det är er skyldighet att göra allt för att er fortsatta föräldrarelation ska fungera även efter separationen. Ert fokus ska alltid vara barnens bästa. Vissa saker, som att till exempel fatta beslut kring olika stödinsatser i skolan, kan bara ni vårdnadshavare göra. Du behöver dock inte få den andra förälderns godkännande kring din nya partners inflytande i ert vardagsliv. Hemma hos dig gäller dina regler, hos den andra föräldern gäller hens.

Att ditt barn vägrar att acceptera din nya partner kan bero på många olika saker. Prata med ditt barn och fråga vad hens känslor och tankar beror på. Lyssna noga utan att avbryta. Det kan komma fram konkreta orsaker som du behöver hantera. Kanske känner sig ditt barn orolig inför hur det ska bli? Kanske har ditt barn funderingar kring om ni ska flytta ihop eller att hen får bonussyskon? Kanske tänker ditt barn att hens andra förälder ska känna sig ensam eller bli ledsen när du träffat en ny? Kanske har du gått för fort fram i ditt nya förhållande så att barnet känner sig åsidosatt? En del barn har svårare att hantera olika förändringar än andra.

Fråga barnet vad hen behöver just nu för att det ska kunna kännas mer okej. Troligen finns det saker som både du och din nya partner kan göra för att underlätta för barnet. Du är alltid välkommen att kontakta Bris vuxentelefon, 077 – 150 50 50 om du önskar mer råd och stöd.

Ja, det är ett av de mest vanliga ämnena i Bris Vuxentelefon. Många föräldrar har funderingar kring hur de ska tänka och agera i en vårdnadstvist – vilken hjälp det finns att få och hur det påverkar barnen.

Barn vill att föräldrarna alltid pratar direkt med varandra, oavsett hur osams de är. Barn ska aldrig behöva vara budbärare. De har rätt till båda sina föräldrar och har ingen skyldighet att tvingas välja sida i konflikten. Det är viktigt att visa barn att vuxna kan sätta sina känslor åt sidan och prata om frågor kring barnen utan att börja bråka eller höja rösten. Barn behöver känna sig trygga med att vuxna kommer att ta hand om dem även vid en separation.

Att bryta upp är ofta jobbigt för alla inblandade. Känslor som besvikelse, chock, ilska och sorg kan för många kännas övermäktiga. Ofta finns konflikter mellan föräldrarna som handlar om ens egna sårade känslor, inte om vårdnad kring barnet. Det är viktigt att skilja på under hela vårdnadstvisten. Föräldrarna ska gå från en avslutad kärleksrelation till en föräldrarelation. Försök fokusera på det!

Är ni oense om det mesta vinner ni mycket på att förbereda er inför era samtal med varandra. Det kan hjälpa att göra en dagordning i punktform, där ni skriver ner allt ni behöver prata om. Fokusera bara på dessa punkter och gå inte in i något annat. Börjar diskussionen att spåra ur, avbryt och kom överens om att fortsätta samtalet vid en senare tidpunkt.

Man kan vända sig till familjerätten, den finns i alla kommuner. Där kan du få stöd kring allt som gäller samarbeten kring barn vid vårdnadstvist. Kontaktuppgifter finns på kommunens hemsida.

Checka av med barnet regelbundet. Ta initiativ till att prata om vad barnet funderar över. Svara på frågor så gott du kan – samma frågor kan komma flera gånger, ta dem på lika stort allvar varje gång.

Tillåt barnet att känna alla sorters känslor och reagera som hen vill på det som sker. Berätta om vad ni vuxna planerar, till exempel en eventuell flytt, hur det blir med kompisar och hur barnet ska kunna hålla kontakt med mor- och farföräldrar.

Vissa frågor som kommer kanske du inte har svar på. Var då ärlig och säg att ni håller på att fundera kring det och att barnet ska få veta så snart ni har fattat ett beslut.

Generellt sätt mår barn inte bra av att föräldrarna tvistar om vårdnaden. Det är vanligt att barn får till exempel magont eller huvudvärk, oro som går ut över skolarbetet eller mardrömmar med mera.

Många barn som kontaktar Bris tar själva på sig skulden för situationen. De tänker att om de inte funnits så hade de vuxna inte haft några problem. Barn i samma familj kan också reagera olika. Ett syskon kan ta på sig extra mycket ansvar för en förälders mående om det andra syskonet inte känner ansvar för alls. Var vaksam på att barn kan släta över sina egna behov och känslor för att göra en förälder mindre ledsen. Många upplever det som att de måste välja sida. Och att de inte tillåts säga att de älskar båda sina föräldrar. Barnen hamnar då i en existentiell konflikt där de tar ansvar för föräldrarnas mående. En del barn blir arga på den ena, eller på båda sina föräldrar, när föräldrarna inte kommer överens. På sikt kan det leda till en bristande tillit föräldrarna och vissa fall till hela vuxenvärlden.

Ovissheten. Att inte riktigt veta hur allt kommer att bli efter vårdnadstvisten leder till oro. Kommer barnet behöva flytta, byta skola och förlora sina kompisar? Många barn oroas också över att någon av föräldrarna ska försvinna för gott, att barnet blir bortvalt. Det skulle kanske även innebära att släktingar och andra personer på den förälderns sida går förlorade. Kort sagt, barnet oroas över att allt som ger trygghet och stabilitet ska försvinna.

Det är olika från barn till barn. Det beror också på vad man har för relation till varandra i familjen.

Många gånger känner sig barn ganska ensamma i en vårdnadstvist. De upplever att föräldrarna är så upptagna av sina egna känslor och av vad den andra föräldern gör och säger, att de inte har plats att reflektera kring hur det blir för barnet. Många barn hanterar situationen genom att stänga in sina känslor. Varför prata om hur man mår när det ändå inte finns någon som lyssnar?

Många vill inte heller prata med sina föräldrar av rädsla att göra dem ledsna och besvikna. De känner att de måste ta ansvar för de vuxnas känslor, vilket de absolut inte ska behöva. Det är ett ansvar som vuxna alltid måste ta själva.

Det kan se väldigt olika ut. Ofta hänger det ihop med hur föräldrarna ser på, och tar emot stödet. Barn känner att stödet från samhället fungerar när de upplever att de professionella och föräldrarna tar deras tankar och känslor på allvar, lyssnar på dem och involverar dem i processen.

Barn vill att situationen hemma ska förändras och den förändringen kan bara föräldrarna göra. Därför är det viktigt att föräldrarna visar att de tar stödet på allvar och att de tillsammans jobbar för att det ska bli så bra som möjligt för barnet.

I vårdnadstvister blir barn ganska ofta bortglömda. När Bris pratar med barn säger många att de önskar att andra vuxna frågar hur barnet mår i situationen.

Vissa kan även uttrycka en önskan om att andra vuxna ska prata med föräldrarna om att de ska sluta bråka. De vill känna sig trygga och ha en bra relation med båda sina föräldrar, som är de viktigaste personerna i ett barns liv.

Sedan är det viktigt att vuxna i närheten aldrig tar parti mot, eller talar illa om, någon av föräldrarna. Det är riktigt skadligt för ett barn att höra. Där har alla vuxna ett stort ansvar.

Börja med att fundera vad det är som gör att du tycker att hen sitter för mycket framför skärmen. Gör hen samma sak? Skärmar kan man använda till så många olika saker, läxor, nyheter, underhållning, spel och sociala kontakter. Hur verkar ditt barn må? Påverkar skärmanvändandet ditt barn mående? Och slutligen – när sitter hen vid skärmen? När hen egentligen bör göra andra saker, eller på sin fritid?

Försök vara ärlig med dina svar. Många föräldrar har en tanke att all skärm är dålig, men det finns mycket bra med det barn gör på skärmar. Kommer du fram till att det blir för mycket skärm kan du börja med att förklara varför du tycker att det är ett problem. Lyssna sedan på hur barnet själv ser på situationen.

Barn har rätt att vara delaktiga i beslut som handlar om dem. Diskutera därför tillsammans vilka regler som ska gälla kring barnets skärmtid. Att ensam fatta beslut över huvudet på barnet brukar ofta bara leda till konflikter. Om du visar att du är villig att komma fram till en lösning tillsammans med barnet, kommer reglerna att bli lättare att följa. Var beredd att kompromissa!

Ett första steg kan vara att intressera sig för vad barnet gör på datorn. Har barnet kanske vänner online som hen umgås med? Nätvänner är precis lika viktiga som vänner hen har i till exempel skolan.

Många barn spelar datorspel online med andra på bestämda tider, ungefär som när man spelar fotboll och har tränings- och matchtider. Kanske tittar ditt barn på olika tutorials (instruktionsfilmer) om hur man till exempel lägger en fantastisk make-up, hur man gör när man samplar en låt eller hur man kan träna upp en viss muskelgrupp?

Internet är på riktigt och erbjuder mycket – tidsfördriv, skoj, lärande, underhållning och social gemenskap. Alla delar är viktiga men vi kan behöva tillbringa olika mycket tid på varje. Givetvis kan det kännas sorgligt och trist om barnet inte vill tillbringa lika mycket tid med er som tidigare. Påminn dig om att det är helt normalt, inte minst om det handlar om en tonåring. Men precis som ni behöver visa respekt för barnet måste barnet visa respekt för familjen. Det kan till exempel betyda att ni äter middag tillsammans och pratar igenom dagen och morgondagen före läggdags. Bestäm gärna tid för middag och samtal tillsammans med barnet.

Den oron kan många föräldrar känna igen sig i. Ett första steg är att prata med ditt barn om din oro. Försök att förklara vad som oroar dig och varför. På så sätt visar du att du bryr dig, vilket alla barn behöver få känna. Dessutom får du mer kunskap om hur ditt barn faktiskt mår.

Är du fortfarande orolig kan det vara bra att prata med skolsköterskan. Kolla om ni kan ha ett samtal tillsammans med barnet om hur viktigt det är med sömn och rutiner.

Det finns ingen regel som funkar för alla barn. Att känna att ditt barn inte kan släppa telefonen eller paddan kan förstås vara frustrerande. Men vad barn och unga gör på nätet varierar mycket. Internet är flesta barn och ungas den största nyhetskällan. De umgås också med vänner, gör läxor, läser, tittar på film, spelar. Bland mycket annat. Var lyhörd för hur skärmtiden påverkar ditt barn – men tänk också på hur mycket nätet faktiskt kan betyda för ett barn.

Tre enkla saker att checka av:

• Vad gör ditt barn på nätet? Det är ju stor skillnad på att göra läxor och titta på Youtube-pranks.
• När är ditt barn på nätet? Vissa tider funkar sämre, som till exempel vid läggdags och när det är dags att gå till skolan.
• Hur påverkar skärmtiden ditt barn? Hur verkar ditt barn må? Precis som vuxna har barn olika behov. En del barn kan behöva hjälp att lägga ifrån sig skärmen medan andra klarar av att begränsa sig. Nätet kan vara utvecklande och avkopplande för ditt barn.

Vad du som förälder kan göra är att erbjuda andra saker för att ditt barn inte ska bli för stillasittande – och se till att tid med familjen och mat- och sovrutiner inte blir lidande. 

Det finns ingen diagnos som är just mobilberoende, men många föräldrar kan nog känna igen sig i att barnet verkar ha svårt att släppa mobilen. Om du upplever att ditt barn känner ett tvång att hela tiden kolla sin mobil – under middagen, när ni tittar på tv, när hen gör läxor, före läggdags – prata med barnet!

Gaming eller att spela online är en stor och viktig del av många ungas liv idag. Det handlar inte bara om spelandet i sig utan även om kontakten med vänner på nätet. Vi vet att många vuxna oroar sig för både vad som händer i spelen men också för att deras barn ska bli beroende. Det uppstår ofta konflikter kring speltid och/eller när det kan vara dags att stänga av. Oavsett vem som har rätt eller fel behöver en förändring ske så att ni slipper bråk. Vi på Bris brukar tipsa om att alla i familjen möts för att försöka förstå varandra och mötas halvvägs: 

• Hur mycket tycker du är rimligt att spela under en dag? Och vad tycker ditt barn? Kan ni komma överens och mötas halvvägs?  
• Vad är du orolig för att dit barn missar om hen spelar för mycket? Kanske kan ni komma överens om att läxor och träning ska vara klart innan en kan spela?  
• Vad kan du erbjuda istället för spelandet? Skapa en aktivitetsbank med grejer ni kan hitta på istället.
• Var med och spela, det blir lättare att förstå ditt barns sammanhang om du är delaktig.

Förvarna i tid! Precis som i en fotbollsmatch på gården behöver ditt barn tid för att avsluta matchen på nätet.

Visa intresse och nyfikenhet! Nätet är en arena som alla andra där barn befinner sig. Du behöver ingen specifik kunskap att fråga vad barnet gör. Tänk på det på samma sätt som om det skulle röra skolan eller en fritidsaktivitet. Eller hur du frågar när barnet kommer hem från en kompis – vad gjorde ni, hur var det, hur mår du?

Kanske kan du be ditt barn visa de appar eller spel hen gillar? Fråga vad som gör dem roliga och spännande. Behåll en intresserad och nyfiken attityd, undvik att förfasa dig och försök istället att förstå.

En bra start är att först fråga ditt barn: ”Vad tänker du om svåra saker som kan hända på nätet?”. Kom ihåg att för de flesta barn går online och offline ihop. Det svåra som händer online, som mobbning, händer även offline. Du kan också fråga vad barnet skulle göra om hen blev utsatt för något obehagligt på till exempel sociala medier. Lyssna intresserat och berätta sedan vad du själv oroar dig för.

Vi vuxna tänker ofta att faror på nätet skulle behöva pratas om på ett annat sätt, men så är det inte. Att prata om faror på nätet är egentligen samma sak som att prata om andra faror i samhället eller livet. Bekräfta att barnet alltid kan komma till dig om något händer och att du kommer hjälpa utan att bli arg eller döma.

Vad bra att ditt barn har kompisar online! Nätvänner är minst lika viktiga som kompisar i fysiska världen. Börja med att fråga hur ditt barn mår och hur det funkar med kompisar. Som förälder vill man såklart att ens barn ska må bra och ha vänner. Det kan vara bra att komma ihåg att ditt barn också kan vara nöjd med situationen som den är.

Barnets första mobiltelefon kan kännas som ett stort steg för både föräldern och barnet. Det är helt naturligt att man som vuxen oroar sig för nya spel och appar som man kanske inte själv har så stor koll på. Trygga barnet i att hen alltid kan vända sig till dig om något händer online. Ni kan också utforska olika appar tillsammans. Då får du koll på vad barnet är intresserad av, men också vad man bör vara lite försiktig med.

Barn har rätt till integritet och får ha hemligheter för sina föräldrar. Så även om du vill ha koll på allt som föräldrar, är det ingen självklarhet. Däremot är det bra att du är intresserad av vad barnet gör – och att du fortsätter att fråga. Är du orolig över något, berätta för barnet och förklara varför du oroar dig.

Ett första steg är att prata med ditt barn och berätta vad din oro handlar om. Be ditt barn berätta vad som händer online. Du behöver inte omedelbart ha en färdig lösning på ett eventuellt problem. Fokusera på att bara lyssna och kanske trösta om det behövs.

Många barn som utsätts eller har utsatts för övergrepp online känner skuld och skam. Därför är det viktigt att avlasta och förklara att det aldrig är barnets fel. Sedan kan ni tillsammans prata om hur ni ska gå vidare. De flesta sidor och appar har information om hur man anmäler hot och trakasserier.

Är barnet utsatt av någon annan elev, ta genast kontakt med skolan. De har ett ansvar att hjälpa till, även när mobbning sker online. Det går även att anmäla sexuella trakasserier till polisen på 114 14.

Jättebra att du tar upp samtycke på nätet med ditt barn! Det är lika viktigt som samtycke i den fysiska världen. Du kan till exmpel be ditt barn fundera på hur man kan berätta eller visa att man är okej med något. Prata också om hur man kan ta reda på och tolka om någon annan är okej med något. Kanske kan du höra om ditt barn pratar med vänner om detta?

En del barn tycker det är svårt att prata samtycke med sina föräldrar, kanske får du inte så mycket respons. Ta ändå upp frågan, förhoppningsvis kan du då så ett litet frö som gör att ditt barn kan känna sig trygg och säker.

Som alltid är det bra att först ta reda på hur ditt barn själv tänker om de bilder hen lägger ut. För barn som tillhör den digitala generationen är privata bilder –till exempel selfies och bilder på vänner – sällan lika laddade som de är för den vuxna generationen. Däremot är det såklart viktigt att ditt barn förstår konsekvensen av att lägga ut en privat bild på nätet. Vilka kan se den? Var kan den hamna? Vad gör man om man ångrar sig? Att prata om det är ofta bättre än att strikt förbjuda.

Grooming är när en vuxen person tar kontakt med ett barn i sexuellt syfte. Grooming kan gå till på olika sätt. Ibland visar förövaren snabbt vad hen är ute efter, men lika ofta kan det vara en process som pågår under en längre tid. Förövaren kan till exmpel utge sig för att själv vara ett barn och prata på ett sätt som gör att offret känner samhörighet och förtroende.

Fenomenet grooming har funnits i alla tider men via nätet kan förövare numera komma åt barn på enklare sätt. Sociala medier, online-spel eller chattar är vanliga vägar till kontakt. Grooming är en brottslig handling. Det är jättebra och viktigt att du som förälder pratar regelbundet om detta med ditt barn.

Enligt den nya lagen om ”olaga integritetsintrång” är det olagligt att sprida bilder eller uppgifter i syfte att skada en annan person. Det kan till exempel handla om att lägga ut bilder där någon befinner sig i en utsatt/sexuell situation. Behöver du mer information, ladda gärna ner Handbok för nätföräldrar på bris.se, eller läs på nätföräldrar.se. Du är också välkommen att ringa Bris vuxentelefon om barn 077 – 150 50 50 för råd och stöd.

Precis som om ditt barn hade blivit utsatt i skolan eller på fritidsaktiviteten är det viktigt att prata om det, fråga om det och visa att du bryr dig. Tillsammans kan ni fundera över hur ni ska gå vidare. Som förälder kan att sluta spela kännas som den bästa lösningen. Risken med det är att barnet utestängs från viktiga sociala kontakter och samtal som faktiskt är positiva för hen. Alternativ skulle kunna vara:

• Blockera! Nästan alla dataspel ger möjlighet att blockera personer som kränker, mobbar eller hotar.
• Vet ditt barn vem personen är, kanske kan du prata med hens föräldrar.

Är det något som återkommer, ta en skärmdump och spara. Den kan ni använda för att anmäla personen till de som ansvarar för spelet.

För många är syskonrelationen den längsta relation man har i livet. Och ju närmare barn är i ålder, desto mer bråk. En del har en mycket nära relation till sina syskon medan andra upplever mycket konkurrens, osämja, orättvisor och olikheter. En av orsakerna kan vara att syskon kan ha samma intressen och nästan samma mognadsnivå.

En annan orsak är att oavsett hur mycket man bråkar finns syskonet kvar, det blir då en ganska trygg bråkpartner. Syskonbråk är inte enbart något negativt. Bråk och konflikter hjälper syskon att träna på sociala färdigheter så som vänta på sin tur och att hantera konflikter. Vi vuxna behöver finnas där om konflikterna går för långt. Då kan vi kliva in och hjälpa barnen att lösa dem på ett bra sätt.

Undersök vad dina barn brukar bråka om – och hur ofta. Fundera också över de stunder då de är sams, hur korta dessa stunder än är. Vad gör de då? Vad pratar de om? Om du som förälder uppmuntrar och berömmer ett visst beteende hos ett barn, kommer det med sannolikhet att upprepas. Välj ut ett par konkreta beteenden som du vill arbeta med tillsammans med dina barn. Det kan till exempel vara när barnen stöttar varandra, eller när de ber er vuxna om hjälp att lösa ett bråk. Det är ofta lättare än att uppmuntra känslor så som “vara glad” eller “ha kul”.

När du uppmuntrar barnen att vara schyssta mot varandra hjälper du dem att stärka deras relation. Ibland kan man också som förälder se till att vissa bråk uteblir. Kanske blir det extra bråkigt precis innan middagen när alla är hungriga och trötta, eller i hallen när alla trängs och ska sätta på sig kläderna. Då kan man fundera om man kan göra på andra sätt. Men att se till att det inte blir några bråk alls är en omöjlighet och kanske heller inte önskvärt. Sammanfattningsvis – försök att skifta fokus från det som inte fungerar till det som faktiskt fungerar och uppmuntra sedan detta hos barnen.

Det beror helt på situationen och åldern på barnen. En tumregel kan vara att man bör ingripa innan något barn far illa. Antingen av elaka, kränkande ord, av fysiska påhopp eller om de förstör för varandra. För att veta när det är läge att stoppa, krävs att vi vuxna är närvarande så vi hör och ser när bråket trappas upp. Då kan vi ingripa innan det är för sent och hjälpa barnen att lösa konflikten.

Det beror på hur allvarligt du tycker att bråket är. Börja med att fråga barnen om de leker eller bråkar. Påminn dem om att det bara kan kallas lek om båda två tycker att det är roligt. Om du får en känsla av att barnen är ärliga med att de leker kan du låta dem fortsätta. Om leken trappas upp och du blir orolig, kanske du måste ingripa. Säg till exempel: “Ni kanske leker men jag tycker det går för vilt till. Jag vill att ni hittar en annan lek” , och hjälp dem med det om det behövs.

Handlar det om äldre barn kan du som förälder ingripa genom att medla. Få barnen att förstå varandras perspektiv och hitta lösningar och kompromisser. Försök hålla ett neutralt perspektiv.

Ja! Vi vuxna är förebilder för barn. Genom att se hur vi gör, lär de sig hur världen fungerar och hur de ska bete sig mot varandra. Det bästa sättet att lära barn hur man löser bråk, är att själv lösa konflikter på ett bra och konstruktivt sätt.

Vi kan också prata med barn om att det är okej att känna alla typer av känslor. Små barn kan också behöva hjälp att uttrycka sina känslor med ord i stället för att slåss eller skrika. Föreställ dig att ditt barn skriker ”Jag hatar honom!” till sitt syskon. En naturlig vuxenreaktion är att säga: ”Nej, så säger man inte!”. Testa i stället att lugnt säga: ”Jag hör att du är jättearg. Vad gjorde han som gjorde dig så arg?”. Då bekräftar du barnets känsla. Samtidigt uppmuntrar du barnet att prata om saken i stället för att säga något elakt.

Ett annat sätt är att låta båda barnen tala till punkt utan att de andra stör. Det är viktigt att du då inte tar parti för det ena barnet. För att barn ska få möjlighet att förstå en annan person behöver de få lyssna. Fråga båda hur de tycker att en bra lösning borde se ut.

Att komma överens som föräldrar är inte alltid helt lätt. Ibland har man olika uppfattningar om hur situationer ska hanteras. Ett första steg är att ni, i lugn och ro, pratar igenom er upplevelse av barnens bråk. Hur tycker du att bråken ska lösas? Vad tycker den andra föräldern?  Ett andra steg är att försöka enas om hur ni ska göra nästa gång det blir bråk mellan barnen. Hitta ett sätt som ni båda är bekväma med. Ju mer eniga ni är desto större chans att den andra föräldern hjälper till och tar ansvar nästa gång det blir bråk.

Prata med barnet som ignorerar sitt syskon. Berätta om din oro och fråga vad som har hänt. Ställ nyfikna och öppna frågor, till exempel: ”Jag märkte att du inte tittade på ditt syskon när vi åt middag. Jag blev nyfiken och undrar varför? Vill du berätta om det så att jag förstår dig bättre?”. När du vet varför barnet fryser ut sitt syskon kan ni börja prata om vad barnet kan göra i stället.

Det är viktigt att hjälpa barnet att bli bättre på att ta andras perspektiv och förstå hur andra människor känner, tänker och reagerar i olika situationer. Till exempel kan du ställa frågan ”Hur tror du det kändes för ditt syskon när du sa så?”. Sådana här frågor funkar bäst när barnet känner sig trygg. Frågar du precis när barnet bråkar är risken stor att hen känner skam inför sitt syskon och inte vill prata.

Tvång är sällan en bra metod. De flesta människor reagerar med motstånd om de blir tvingade att göra eller säga något. Bättre är att i lugn och ro prata med barnet om varför barnet gjorde eller sa vissa saker. Ofta kan barnet förklara situationen utifrån sitt perspektiv. Då får du en chans att prata om vad barnet kan göra i stället nästa gång något liknande händer.

Du kan också prata med barnet om hur hens ord eller handlingar kan påverka ett annat barn – och att ett ”förlåt” kan kännas bra att både ge och få. Men det viktigaste är att barnet ser att du som vuxen kan säga förlåt när något blivit tokigt eller fel. Barn gör som vi gör, inte som vi säger.

Ett tips är att undersöka vad som ”triggar” dina barn. Är det hunger? Trötthet? Stress? Är det värre under vissa tider på dagen? Kan du förhindra ett ”utbrott” genom att till exempel förbereda mellanmål? Kan du kanske påminna dem om vad som behöver göras på ett annat sätt?

Att bli utmanad av ett barns känslor är inte alltid lätt. Oavsett om det handlar om ilska eller ledsenhet är det viktigt att vi håller koll på våra egna känslor. Vad ”triggas” jag av? Vilka känslor utstrålar jag nu och hur påverkas barnet? Har du redan testat allt utan resultat, ta hjälp av en familjebehandlare hos socialtjänsten i din kommun. Du är också välkommen att ringa Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50 för råd och stöd.

Ibland har syskon perioder då de bråkar eller slåss mycket. De kan gå över efter ett tag, men för vissa syskon kan konflikterna bli värre med tiden. Som förälder är det viktigt att hålla koll på att inget av barnen far illa, varken av elaka ord eller fysiska påhopp.

Om barnen fortsätter att slåss trots dina försök att stoppa, våga sök stöd och hjälp. Du kan till exempel få gratis rådgivning hos socialtjänsten i din kommun. Du är också välkommen att ringa Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50 för stöd. Hos oss är du alltid anonym.

Känslor av avundsjuka och svartsjuka är mänskliga. Vad du kan göra är att tillsammans med barnet undersöka vad hens känsla bygger på. Är det en allmän känsla hos barnet att hens syskon blir favoriserat? Eller kommer känslan vid särskilda tillfällen eller händelser? Har barnet känt så länge? Ställ öppna, intresserade frågor. Visa att alla känslor är tillåtna och att du tar barnet på allvar.

En bra sak att tänka på när du sätter gränser för ditt barn, eller när ni tycker olika i familjen, är att du förklarar varför du säger som du gör. Visa också att du är villig att lyssna på vad ditt barn tycker och varför. Förklara varför du som förälder är tvungen att säga nej i vissa lägen.

Det kan också vara bra att påminna sig om att en del i att vara barn är att utforska gränser, att det faktiskt kan vara något bra att ditt barn inte bara lyssnar på dig, även om det kan kännas frustrerande.

Det är lätt att familjer hamnar i tråkiga och negativa mönster, särskilt när ens barn börjar komma upp i tonåren och visar sin egen vilja på ett tydligare sätt. Som vuxen och förälder är det ditt ansvar att bryta ett sådant negativt mönster.

Prata med din tonåring och säg att du vill att ni funderar tillsammans på hur ni kan hitta bättre sätt att kommunicera och lösa konflikter. Välj ett tillfälle då ni är sams. Ett sådant samtal kan väcka starka känslor hos er båda, försök ändå att behålla ditt lugn och undvik att höja rösten.

Öppna upp och lyssna in vad din tonåring tänker och försök att hitta en lösning gemensamt. Var beredd att kompromissa! Något annat du kan göra är att fundera över vad du själv kan göra för att få en bättre relation med din tonåring. Hur ser er vardagskommunikation ut? Visar du intresse för vad barnet gör i vardagen? Även om ditt barn är i tonåren behöver hen fortfarande känna att du finns där och bryr dig. 

Fundera över vad som är viktigt för just dig. Är ni två vuxna i hemmet, prata med varandra. Är det viktigt att tjata om vardagliga saker som att barnet till exempel ska bädda sin säng varje dag, skölja av sin tallrik och ha mössa på sig? Eller är det kanske viktigare att säga ifrån när det gäller allvarligare situationer som till exempel att det inte är okej att slå sitt syskon när man blir arg, att man ska gå till skolan varje dag eller att man kommer hem på den tid som är bestämd? Vad som räknas som viktiga strider är förstås olika beroende på familj och hur man är som förälder. Det vet bara du.

Ett annat tips är att uppmärksamma när situationer som tidigare varit konfliktskapande inte längre är ett problem. Dels är det bra att benämna det för barnet och dels är det bra att fundera kring varför ni inte längre bråkar om en viss sak eller situation.

Du kan också försöka att varje dag säga fler positiva än negativa saker till sitt barn. Man pratar ibland om 5 – 1-metoden; för varje negativ sak man säger måste fem positiva följa. Det kan vara vardagliga saker som till exempel ”Jag blir så glad av att se dig” eller ”Så roligt ni ser ut att ha det”. Helt enkelt, försök att fokusera på det som fungerar.

Barn behöver se att föräldrarna, eller de vuxna som ansvarar för dem, är överens om viktiga saker. Får barnet olika budskap när det kommer till gränsdragning, kan det skapa förvirring hos barnet. Barnet vet inte hur hen ska förhålla sig eller vad hen ska göra. På så sätt vänds de vuxna mot varandra, vilket skapar konflikter – och det mår barnet inte bra av.

Det är viktigt att ni vuxna pratar om vilka gränser som ska gälla så att det känns bra för er båda. Ni kan båda behöva kompromissa och fundera över varför vissa saker väcker olika reaktioner hos er. Ofta kan känslor, till exempel rädsla, ta över så man får svårt att se hur ens beslut påverkar barnet och den andra vuxna.  Kör ni fast i diskussionen, ta hjälp av andra! Kontakta gärna Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50 för stöd och råd om hur ni kan gå vidare.

Ja. Om ditt barn behöver gå in på sitt rum för att lugna ner sig när hen är arg och frustrerad är det bra. Det betyder inte att du som vuxen ska släppa frågan. Det är svårt att lösa en konflikt när båda är upprörda. Vänta en stund tills ni båda är lite mer i balans. Förklara därefter hur, och varför, du säger ifrån. Fråga om barnet har lättare att lugna ner sig när hen är själv – eller om hen hellre vill att du finns i närheten.

Som förälder kan man ibland känna att man behöver sätta ned foten och att ge straff. Men ett straff lär inte ut ett önskat beteende. Istället riskerar ett straff att barnet känner sig förödmjukad. Barnet kanske slutar med beteendet bara för att utvika straffet, inte för att hen lärt sig hur man bör göra istället.

Straff och konsekvens blandas ofta ihop. Konsekvens handlar om en följd av ett beteende. Bråkar jag så blir den jag bråkar med ledsen, går jag ut utan jacka när det är kallt kommer jag att frysa. Försök lära barnet konsekvenser istället för att straffa.

Det kan vara svårt att agera klokt och förståndigt när man är arg och frustrerad. Ett tips är att säga: ”Nu har vi alla fått säga vad vi tycker, och vi tycker olika. Nu tar vi en paus så alla får vara ifred en stund, så kan vi prata mer om det senare”.

Ja, så är det. Du är den vuxna i relationen och behöver be om ursäkt för ditt beteende i situationen. Försök att göra det utan att lägga skuld på barnet, som genom att säga saker som ”Jag sa taskiga saker till dig för att du gjorde si eller så”. I stället kan du säga ”Jag blev arg på dig men det betyder inte att jag kan säga taskiga saker till dig. Det ber jag om ursäkt för”.

Du är den viktigaste personen i ditt barns liv och ditt barns föredöme. När du säger förlåt visar du hur man beter sig om man har sagt eller gjort något taskigt mot någon annan. Ett tips är att inte kräva att barnet säger förlåt till dig. Om hen ska lära sig förlåt är det bättre att lära sig det genom att se dig göra det, så att när hen väl säger det verkligen menar det.

Det är inte ovanligt att det är så och det kan bero på olika anledningar. Kanske känner sig din tonåring mer trygg med dig, vilket gör att hen vågar bråka och testa gränser. Det kan också vara så att din tonåring och den andra föräldern ligger närmare varandra i åsikter och värderingar. Fråga ditt barn, när ni är sams, vad hen tror är orsaken till att ni ofta bråkar. Du kan också fråga den andra föräldern vad hen gör i situationer när er tonåring utmanar.

Prata med varandra. Ditt barn mår ju säkert inte heller bra av ständiga bråk. Fundera tillsammans vad ni brukar bråka om. Vad kan ni båda göra för att undvika att bråken uppstår? Din tonåring önskar säkert att ni båda kunde ha fler bra stunder tillsammans.

Här gäller det att ni vuxna kommer överens om vilka regler som ska gälla. Var tydlig mot barnet att ni tycker lika i viktiga frågor. Om en situation uppstår kan du då fråga barnet om vad den andra föräldern har sagt. Förtydliga att du håller med om svaret.

Stå fast vid att hot inte är ett okej sätt att bedriva en diskussion. Det är viktigt att du förklarar varför du säger och tycker som du gör. Ett barn som hotar mår förmodligen inte så bra och kan behöva få stöd och hjälp. Barn behöver trygghet och en del av det är att en föräldrar som står vid sitt ord. Får du svårt att nå ditt barn kan det vara bra att ta hjälp utifrån. Ibland hamnar man som familj i mönster som är svåra att bryta på egen hand.

Du som vuxen har ansvar för att stämningen hemma är lugn och trygg och att alla barn i familjen skyddas från att uppleva dagliga konflikter. Som förälder kan det vara bra att fundera över sin egen roll i konflikterna. Försök att prata med din tonåring om era ständiga konflikter. Vad handlar de om? Hur kan ni tillsammans få dem att minska? Hittar ni ingen lösning, ta hjälp utifrån. Ett sådant stöd finns till exempel hos socialtjänsten i kommunen.

Den viktigaste skyddsfaktorn för barn som far illa är vuxna utanför hemmet som agerar och ser barnet. Är du orolig för ett barn bör du därför kontakta socialtjänsten i den kommun där barnet bor. Det kallas att göra en orosanmälan.

Kom ihåg att du anmäler en misstanke om att barnet inte har det bra, därefter är det socialtjänstens uppgift att utreda om barnet har behov av hjälp och stöd. Berätta om på vilket sätt du känner till barnet, vad det är som oroar dig och hur du har fått veta det.

Det går att vara anonym och det är då viktigt att du inte nämner ditt namn, dock brukar det vara mer hjälpsamt för barnet och socialtjänsten att du berättar vem du är. Socialtjänsten har då lättare att följa upp och värdera informationen, och för barnet blir det mer begripligt vad som händer. På vardagar gör du en orosanmälan till socialtjänsten. På kvällar, nätter och helger kontaktar du socialjouren. Du hittar kontaktuppgifter på kommunens hemsida.

Vid akut oro, ring 112. Begär att få prata med polisen och säg att det rör ett barn. Ofta kopplas då även socialtjänsten in.

Finns det möjlighet är det bra att berätta för barnet att du gjort en orosanmälan, varför och vad som kommer att hända.

Vill du ha hjälp och rådgöra med Bris, ring till Bris vuxentelefon 077 - 150 50 50.

Som privatperson har du ingen anmälningsskyldighet. Lagen säger dock att allmänheten bör anmäla vid oro. Vi på Bris rekommenderar att för barnets skull göra en orosanmälan så hen får en chans att få det bättre. Det finns alltid en risk att vuxna runt barnet tänker att det är någon annans ansvar, men vi alla behöver ta ansvar för de barn som inte har det bra.

Jobbar du inom ett område där du har anmälningsskyldighet, till exempel förskola, skola och hälso- och sjukvård, skall du anmäla. Det är alltid vuxnas ansvar att uppmärksamma och agera när ett barn signalerar att det inte mår bra.

Om du är orolig, prata med barnet och försök att förstå lite mer av hur barnet har det. Ibland kan du behöva fråga fler gånger. Visa att du ser, bryr dig om och vill hjälpa. Du som vuxen måste våga ta emot barnets berättelse, ta barnet på allvar och lämna över din oro till socialtjänsten. Det kan vara viktigt att du förklarar för barnet varför du behöver göra det och att det handlar om att du vill att barnet ska få det bra.

Ja, en anmälan kan göras flera gånger. Att en utredning eller insats redan inletts är inget hinder. Ju mer information socialtjänsten får, desto bättre arbete kan de göra. I vissa fall kan socialtjänsten behöva få in flera anmälningar för att kunna agera.

En misstanke behöver inga bevis. Det är din oro du anmäler. En misstanke kan grunda sig på något du sett eller hört som tyder på att ett barn far illa. Det kan finnas fysiska tecken på våld eller så kan barnets beteende vara avvikande på något sätt. Ett barn kan också själv ha berättat om sin situation för dig eller för någon annan. Ansvaret att ta reda på om barnet faktiskt far illa, ligger alltid hos socialtjänsten. De vet vilka åtgärder som krävs, men för att kunna utreda barnets situation kan de behöva mer information från dig.

Nej, om det finns misstanke om brott mot barnet är det alltid socialtjänstens ansvar att polisanmäla. Du behöver inte ta det ansvaret som privatperson. Om du däremot anmäler i egenskap av yrkesperson, till exempel lärare, kan det vara av vikt att kontakta polisen vid brott. Socialtjänsten har även ansvar att ta ett barn till läkare om det skulle behövas.

-Barn förväntar sig att vuxna ska se och förstå hur de har det. Många barn är inte vana att be vuxna om hjälp, utan väntar på att den vuxna ska ta initiativet. Ibland kan man behöva låta lite tid passera och sedan ta upp det igen. Barn tycker ofta att de har signalerat och visat hur de mår och hur de har det.

Om ingen vuxen tar initiativ till att hjälpa, kan barn lätt börja tvivla och lägga ansvaret på sig själva, tappa förtroendet för vuxna och ge upp hoppet om att få hjälp.

Ett barn vill att en vuxen ska visa ett äkta intresse och ge barnet tid att prata och bli lyssnad på. Som vuxen är det bra att ta första steget och ställa frågor men samtidigt låta barnet styra samtalet. Visa respekt för barnets tankar och känslor och inge hopp om att en förändring är möjlig.

Det är även viktigt att du berättar för barnet att du tänker kontakta socialtjänsten och försök förbereda barnet på vad som kommer hända. Hör även med vad barnet själv skulle önska för stöd och hjälp. På det sättet blir kaotisk situation för barnet något mer begriplig och hanterbar.

När socialtjänsten fått information om misstanke att ett barn far illa gör de en bedömning om en utredning ska inledas. En utredning är till för att se på vilket sätt socialtjänsten kan hjälpa barnet och familjen. I en utredning pratar socialtjänsten med barnet, familjen och med viktiga vuxna runt barnet. Det vanligaste är att man erbjuder frivilliga insatser som till exempel olika former av familjebehandling. I vissa undantagsfall kan barnet under en period behöva placeras utanför familjen och då oftast i samarbete med vårdnadshavarna.

Alla som anmäler har rätt att få en bekräftelse på att anmälan tagits emot, och av vem. Som privat anmälare har du inte rätt till mer information än så – om inte närstående vuxna till barnet godkänner att du får veta mer. Socialtjänsten har stark sekretess. Anledningen till detta är för att skydda barnets rätt till integritet. Anmäler du som yrkesperson har du rätt att få veta om en utredning har inletts eller inte.

Socialtjänsten erbjuder i första hand frivilliga insatser för att hjälpa barnet. Om det inte fungerar och oron för barnet fortfarande är stor kan en domstol fatta beslut om att barnet ska omhändertas mot vårdnadshavarens och/eller barnets vilja. Det innebär att barnet under en period får bo i en annan familj eller en annan form av boende. Målet är dock alltid att barnet ska återförenas med sina föräldrar om det är möjligt.

När ett barn, av olika anledningar, inte kan bo tillsammans med sin födelsefamilj kan barnet erbjudas att bo med en annan familj, i ett så kallat familjehem.

Ett familjehem kan bestå av en eller flera vuxna med eller utan barn och ska fungera som en helt vanlig familj. Ibland bor barnet i familjen under hela uppväxten, andra gånger under en begränsad period. Familjehemmet ska stötta barnet i uppväxten och ge omsorg, trygghet och stabilitet när födelsefamiljen kanske inte riktigt räcker till.

Det är socialtjänsten som ansvarar för placering av barn i familjehem. Placeringen kan ske både på frivillig väg, vilket är mest vanligt, eller med tvång enligt LVU – lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Barnet har vanligtvis umgänge med sina biologiska föräldrar under tiden hen är placerad i familjehem.

Utöver samtal med en kurator i telefon, chatt eller över mejl erbjuder Bris även stödgrupper. Stödgrupperna äger rum på Bris mottagningar eller digitalt via chatt. För anmälan, läs mer här.

Stödgrupperna består av tre heldagar – en lördag och söndag och, efter några veckor en uppföljande lördag. Under gruppträffarna pratar vi, gör övningar, leker, umgås, fikar och äter lunch tillsammans.

Samtalen handlar om hur det är att bo i familjehem. Vad man varit med om, hur man kan hantera svåra känslor, tankar och funderingar kring framtiden.

Samtalen varvas med aktiviteter och lekar för att Bris vet att lek, vila och återhämtning är en viktig del av att må bra och ta hand om sig själv.

Bris erbjuder även stödgrupper online för tonåringar. Då ses vi en gång i veckan över en chatt på bris.se. Innehållet och de olika teman för samtal är desamma som under de fysiska träffarna på helgerna. Onlinegrupperna sker vid totalt sex olika tillfällen.

Bris vet hur viktigt det kan vara för barn att få träffa andra med liknande erfarenheter. När ens hemförhållanden inte är som andra klasskompisars är det lätt att känna sig ensam eller annorlunda. Kanske har barnet också erfarenheter, förluster eller trauman i livet som andra kompisar inte vet något om. Att få dela med sig, höra andra berätta och för en gångs skull känna igen sig i andras upplevelser brukar kunna vara en lättnad.

Stödgrupperna leds av erfarna socionomer från Bris.

Målet är att barnet ska få en ökad kunskap och förståelse för sin livssituation, och att hen ska få verktyg att hantera sitt liv på kort och lång sikt. Bris vill minska risken för att barnet mår dåligt nu, men även i framtiden. Vi vill även erbjuda barn att träffa andra som varit med om liknande saker.

Online-grupperna är tillgängliga för alla, där spelar bostadsort ingen roll. De fysiska grupperna finns i dagsläget i Malmö och Stockholm. Bris hoppas dock kunna inleda samarbeten med fler kommuner i Sverige så att fler barn får möjlighet till fysiska träffar. Det händer att barn från andra städer reser till Stockholm och Malmö över för att kunna delta i en grupp. Det brukar alltid gå att lösa, så barn är välkomna att kontakta oss oavsett bostadsort.

Ja, det är vanligt. För en del kan det kännas skönt och tryggt att gå tillsammans med ett syskon. För andra kan det vara bra att komma själva för att få lugn och ro att känna efter hur de själva mår, för att undvika att bli färgade av ett syskons upplevelse. Det finns alltså för-och nackdelar med båda alternativ.

Ja. Du anmäler barnet här.

När du lämnat en intresseanmälan kontaktar Bris dig. I nuläget vänder sig grupperna till barn som är placerade av Stockholm stad, men även andra barn är välkomna i mån av plats. Eftersom vi genomför grupper löpande brukar det alltid finnas plats.

Ja, allt stöd på Bris är frivilligt så barnet kan sluta precis när hen vill. Ibland kan det kännas jobbigt att tänka på eller prata om något som har hänt, tillsammans med andra i grupp. Då kan vi hantera det genom att göra en övning på ett annat sätt, ta en paus, prata eller vila en stund från det svåra.

Vi försöker alltid anpassa gruppen så att alla barn kan delta på sina villkor för att undvika att något barn hoppar av. Vi försöker på olika sätt att motivera barnet att stanna kvar eftersom vi vet att barn som deltar i stödgrupper mår bra på längre sikt, men givetvis är det barnet själv som bestämmer i slutändan.

Ledarna för gruppen är socionomer som har lång erfarenhet både av att leda barngrupper och av att träffa barn i utsatta livssituationer.

Bris träffar alltid barnet före gruppstart och berättar vad gruppen innebär och vad vi kommer att prata om. Barnet får också veta att allt är frivilligt, hen säger bara så mycket eller lite som känns bra.

I början av varje grupp ser vi till att lära känna varandra ordentligt innan vi börjar prata om det som kan kännas svårt. Många kan känna sig lite nervösa och pirriga under den första träffen men det brukar släppa snabbt när de ser att övriga barn som deltar har liknande erfarenheter som de själva har. Gruppen brukar också komma överens om gemensamma regler om hur vi ska behandla varandra för att det ska kännas tryggt.

Barn som har medverkat i Bris stödgrupper berättar olika saker – för om barn är med om liknande händelser drabbar det dem på olika sätt.  Många berättar om oro, dels för sina biologiska föräldrar men också för syskon. Barnet kan oroa sig för förälderns hälsa, eller oro för ett syskon som bor kvar hemma.

I Bris stödgrupper berättar också barn hur det kan vara att komma till ett nytt hem och ett nytt sammanhang. Att det kan vara svårt och att barnet ibland känner att hen inte riktigt hör till. Många berättar också om saknad av föräldrar, syskon, kompisar, husdjur eller lärare.

En del känner osäkerhet inför hur länge de ska bo i familjehemmet eller om de får träffa sina biologiska föräldrar under tiden. Det finns även barn som är arga, dels på sina biologiska föräldrar för att de inte har varit bättre föräldrar, dels på andra vuxna som inte har hjälpt till tillräckligt. Sorg, kanske över saker som hänt tidigare i livet, är en annan vanlig känsla.

Barn beskriver också att det kan vara svårt att förstå vem som bestämmer i situationen och varför de vuxna, socialtjänsten och föräldrar, bestämmer som de gör. Många barn tycker att de inte får tillräckligt med information eller att de blir lyssnade på.

Många barn berättar också att de har det bra i sitt familjehem, att de trivs och känner sig omtyckta – samtidigt som de sörjer att det inte kunde vara bra i. Oavsett hur barnet känner kan det vara viktigt att få prata om hur det är och berätta hur det påverkar en själv.

Om Bris får veta att ett barn far illa i ett familjehem så agerar vi omedelbart. Vi pratar med barnet om hur vi kan berätta om situationen för socialtjänsten. Om det framkommer att barnet också har andra svårigheter som hen behöver hjälp med, pratar vi igenom det tillsammans med barnet och dess vuxna för att se hur barnet kan få mer hjälp och stöd.

Om barnet är placerad enligt Socialtjänstlagen behöver vårdnadshavarna samtycka, säga ja, till att barnet deltar. Bris kan hjälpa till att beskriva för vårdnadshavarna, socialtjänsten eller andra vuxna om vad gruppen innebär så att vuxna kan ta informerade beslut.

Om barnet är placerad enligt LVU (Lag om särskilda bestämmelser om vård av unga) behöver socialtjänsten lämna sitt medgivande för att barnet ska kunna delta. Det är dock alltid bra för barnets skull att alla vuxna runt barnet känner till och är positiva till stödet. Det finns alltid möjlighet att prata med Bris innan man anmäler intresse för att delta i en stödgrupp. Vår erfarenhet är att vuxna som känner oro för hur gruppdeltagandet ska bli för barnet, känner sig trygga efter att vi har pratat om vad gruppen innebär.

Majoriteten av de barn som gått i grupp hos Bris är positivt inställda. De uttrycker att det har varit värdefullt att få träffa och prata med andra barn med liknande erfarenheter. Många beskriver även att det har varit roligt.

Ja, men bara om barnen vill. Bris tror att det är bra och uppmanar barnen att berätta för familjehemmen om vad vi gjort, så att samtalen kan fortsätta där. Men det måste såklart alltid kännas bra för barnet.

Det finns också möjlighet för familjehem att tillsammans med barnet ha uppföljande samtal med personal på Bris, både på telefon och genom fysiska möten för att fortsätta prata om sådant som känns viktigt.

Vi lämnar aldrig ut enskilda barns berättelser eller åsikter. Men om många barn berättar liknande saker kan Bris utgå från det när vi informerar beslutsfattare, professionella och andra viktiga personer i samhället. Det gör vi för att ge en bild av hur barn i familjehem mår.

Ibland upptäcker vi att ett barn kan behöva mer stöd eller behandling än vad barnet har i dagsläget. I sådana fall ser Bris till att andra viktiga vuxna i barnets närhet får veta detta, eller så hjälper vi barnet till rätt stöd hos till exempel barn- och ungdomspsykiatrin.

Bris kan även erbjuda barnet och/eller andra vuxna kring barnet individuella samtal med gruppledarna. Barnet kan också få annat stöd från Bris, till exempel via 116 111 eller via vår chatt som är öppen varje dag året om.

Det varierar beroende på situation. Många barn önskar dock att vuxna var bättre på att lyssna på hur barn vill ha det – och att förklara för barnet vad vuxna planerar och vilka lagar som gäller.

Barn kan beskriva att vuxna inte alltid tar dem på allvar, om barnet t.ex. berättar att hen inte vill träffa sin biologiska pappa så ska hen slippa.

En del barn berättar också att det är jobbigt att träffa många nya vuxna, t.ex. vore det skönt att få träffa samma personer på socialtjänsten under en längre tid. Det är också viktigt att alla vuxna kring barnet vet hur svårt det kan vara att ha två eller fler familjer, och att det är vuxnas ansvar att göra det enkelt för barnet att förhålla sig till sina familjer.

HBTQ+ står för homosexualitet, bisexualitet, trans och queer. Pluset läggs till för att synliggöra fler sexuella läggningar och identiteter utifrån allas rätt att vara den de är.

Det är svårt att säga exakt. Det finns uppskattningar som bygger på befolkningsundersökningar kring hälsa, men det är omöjligt att säga hur exakta dess uppskattningar är. Undersökningarna visar dock att det har blivit vanligare att unga personer identifierar sig utanför hetero- och homosexualitets-spektrumet.

Allt fler identifierar sig i stället som icke-binära, pansexuella, trans eller queer. Personer som uppfattar sig själva som annat än heterosexuella kan ligga mellan allt 8 till 20 procent.

De senaste åren har antalet remisser som skickats in till utredningsteamen för könsbekräftande vård ökat. Denna ökning behöver dock inte betyda att antalet unga med könsdysfori har ökat. Exakt vad denna ökning beror på går inte att säga, det behövs forskning för att svara på. Men förbättrad information, större öppenhet i samhället och en ökad tillgång till vård kan vara möjliga bidragande orsaker.

Det varierar mycket. Vissa barn känner redan i tidig ålder att de inte attraheras av, eller passar in i heteronormativa strukturer. Många barn som definierar sig som homo eller bi-sexuella kan beskriva att de redan tidigt i livet hade en skavande känsla av att inte riktigt passa in. Andra klurar ut det i vuxen ålder.

Beroende på hur barnets omgivning ser ut, vad barnet har att spegla sig i, kan barnet tidigt förstå att det finns annat än heterosexualitet och därmed lättare förstå sin egen sexualitet. För vissa behöver inte sexualiteten vara fast utan kan vara flytande och förändras över tid.

Dels är det viktigt att särskilja dem åt. Det ena handlar om vem man attraheras av medan det andra handlar om vilket kön man känner att man har oavsett sitt biologiska kön. Men genom att prata om det och visa att det är helt okej att prova sig fram kan du hjälpa och stötta. Påminn ditt barn om att hen inte behöver vara säker på vad hen känner för att kunna prata om det. 

Att prata öppet om sina funderingar kan vara bra i sig – då kan det bli lättare för ditt barn att så småningom komma underfund med vad som känns rätt för hen.

Om ditt barns könsidentitet inte stämmer överens med det juridiska kön hen fick vid födseln kan ditt barn må mycket dåligt. Att känna så kallas för könsdysfori. Märker du att ditt barn har tankar om sin könsidentitet, känner sig obekväm med sin kropp eller vill byta namn kan det vara tecken på att ditt barn har funderingar kring sin könsidentitet.

Har du aningar kan du underlätta för ditt barn att prata med dig om det genom att visa att du är öppen kring det. Läs på och öppna upp för samtal med ditt barn om samhällets normer, om kön, köns-uttryck och könsidentiteter. Fråga ditt barn, skriv ett brev – eller gör det du tror att ditt barn behöver för att känna sig trygg i att du kommer att kunna hantera hens tankar och känslor.

Många barn känner oro och rädsla inför att komma ut för sina föräldrar. Genom att visa barnet att du kommer stå kvar och ta emot hen med kärlek, oavsett hens sexuella läggning, kan du göra stor skillnad för hur lätt komma-ut-processen blir för ditt barn. Var uppmärksam på ditt barns signaler, ibland behöver barn få frågan för att våga komma ut. Ibland behöver barnet tid att själva processa innan de berättar för sina föräldrar.

Som förälder kan man inte påverka vilken sexuell läggning sitt barn har eller vilket kön hen kommer att känna sig som. Men genom att visa ditt barn en öppenhet, att normer är möjliga att utmana och att påvisa den mångfald av människor som finns – kan du hjälpa ditt barn att bli trygg i hur hen känner sig.

Barns könsidentitet formas ofta tidigt. Många barn beskriver att de redan vid några års ålder kunde känna att de hade, eller inte hade, det kön som omgivningen förväntade sig. För vissa barn kan denna känsla bli starkare när de kommer in i puberteten och kroppen förändras. Andra kan komma till insikt först i möte med andra personer som identifierar sig som trans, icke-binära eller queera.

Många ungdomar lever i enlighet med det kön som de förväntas identifiera sig med, samtidigt som de kan känna en skavande känsla av att något är fel eller behöver förändras. För många är könsidentiteten något fast och förankrat när man väl har hittat rätt. Det finns dock de som identifierar sig som gender fluid, vilket innebär att man ser på könsidentitet som något flytande och föränderligt.

Det är okej att ta lite tid på sig, att behöva processa och förstå. Men har du frågor eller känner oro kring detta är det viktigt att du söker stöd för egen del. Försök i möjligaste mån att lyfta dina funderingar med någon annan än ditt barn. För barnet är det viktigt att känna sig accepterad och respekterad, därför är det viktigt att du som vuxen tar hjälp i att acceptera.

Det går inte att veta i förväg, det märker du med tiden. Det är helt okej att vissa saker är övergående faser – ditt barns känslor eller upplevelser behöver inte vara mindre verkliga eller mindre viktiga för det. Även faser behöver tas på allvar. Genom att du låter ditt barn bejaka och utforska sina faser, hjälper du hen att utvecklas och lära känna sig själv. Barnet kommer då underfund med vad hen trivs med och i vilka identiteter hen känner sig trygg.

 Faser är en del av livet, de går ofta in i varandra – och ditt barn bär alltid med sig sina faser som viktiga erfarenheter i livet. Faserna är på så sätt en del av ditt barn, hens livsresa och personlighet. De är viktiga och på riktigt.

Som förälder och vårdnadshavare har du ansvar för att ge ditt barn trygghet och omvårdnad. Det innebär att du ska se till att ditt barn får tillgång till hälso- och sjukvård när hen behöver det. Att neka sitt barn hälso- och sjukvård är en allvarlig kränkning av barnets rättigheter.

I barnkonventionen, som sedan årsskiftet 2020 är svensk lag, står bland annat om ”Barnets rätt till bästa möjliga hälsa och tillgång till hälso- och sjukvård”. Den exakta gränsen mellan ett barns rätt att vara med om att fatta beslut om sin egen vård och vårdnadshavarens mandat, är inte helt klar. Den kan bero på barnets ålder och mognadsgrad. Men klart är att du som förälder har mycket att vinna på att gå ditt barn till mötes om hen önskar genomgå en utredning. En sådan kan vara hjälpsam på många sätt för såväl barn som förälder eller andra närstående.

Om ditt barn blir utsatt för mobbning är det alltid viktigt att vara tillgänglig för barnet. Prata med barnet om vad hen är utsatt för. Blir ditt barn mobbad för sin sexuella läggning klassas det som diskriminering.

Visa att du tar barnets upplevelser på allvar och trygga barnet i att det inte är hen det är fel på. Det är de som mobbar som gör fel och behöver ändra sitt beteende, inte ditt barn.

Uppmärksamma skolan och andra föräldrar om problemet – och om ingen förändring sker, ta kontakt med DO, Skolinspektionen eller annan instans du tror kan vara behjälplig. Var noga med att återkoppla till ditt barn vad som händer under processens gång.

Skolan har enligt lag skyldighet att respektera ditt barns könsidentitet och är ansvariga för att se till att ditt barn känner sig inkluderad och trygg. Det innefattar alltifrån hur ditt barn blir bemött till att ditt barn har tillgång till ett könsneutralt omklädningsrum eller liknande. Om skolan brister i detta är det diskriminerande behandling.

RFSL, som är ett förbund för homosexuella, bisexuella och transpersoner, arrangerar olika föräldragrupper. För att få information om utbudet i just ditt område kan du titta på RFSL:s hemsida. Även ungdomsmottagningar brukar ha bra kunskap om grupper man kan vända sig till.

Mycket av det som sker i skolan styrs av lagar och bestämmelser som finns i skollagen, bland annat. Dock ska skolan arbeta med delaktighet och inflytande, till exempel genom elevråd. Hur mycket mandat eleverna faktiskt har att påverka beror ofta på skolledningen och kan därför skilja sig åt från skola till skola. Som förälder kan du alltid uppmuntra ditt barn att försöka påverka det som inte är bra eller som borde förändras. Det är alltid lärorikt och även stärkande att känna att man kan påverka.

Är du orolig över hur undervisningen förs på ditt barns skola är det bra att be lärare eller skolledning att berätta hur de tänkt. Be dem förklara varför de lagt upp undervisningen som de gjort. Låt dem svara på dina frågor och farhågor. Barn har rätt till lek och fritid enligt barnkonventionen, därför är det såklart viktigt att inte tiden efter skolan endast fylls med läxor.

Börja med att prata med ditt barn om hur ni kan prata med skolan. Nästa steg kan vara att prata med läraren. Kan ni tillsammans komma fram till vad för stöd ditt barn behöver? Kom ihåg att en förändring sällan sker över en natt. För att klara skolarbetet är det också viktigt att barnet får stöd hemma. Om du känner att du själv inte riktigt räcker till kanske det finns andra vuxna som kan stötta er. Om det ändå inte blir bättre är det bra att vända sig till skolledningen. Tänk att ni spelar i samma lag för att det ska bli bättre för barnet!

Rektorn har ett särskilt ansvar att se till att skolans miljö känns trygg för alla barn. Vad som gör att ett barn känner sig otrygg i skolan kan bero på en mängd olika saker. Prata därför med ditt barn och hjälp hen att sätta ord på det som känns svårt eller obehagligt i skolan.Det är viktigt att personal på skolan får kännedom om känslan av otrygghet så att de kan stötta upp och hjälpa ditt barn.

Rektorn har ett särskilt ansvar för att det ska finnas studiero i skolan. Vad som är studiero varierar mellan eleverna och det är därför viktigt att lärare och annan personal får reda på att ditt barn har svårt att koncentrera sig. Är det stökigt i klassen är hen förmodligen inte ensam om att känna så. Skolverket har skrivit här hur skolor kan arbeta med studiero, och många gör det redan. Men upplever du och ditt barn att det ändå är stökigt är det viktigt att prata med lärare och rektor.

I första hand är det bra att prata med barnets lärare. Blir det ingen förändring kan du behöva vända dig till rektorn. Beroende på vad det gäller finns det även andra instanser du kan välja dig till. Om skolan brustit i att erbjuda en trygg miljö fri från kränkningar kan du vända dig till BEO (Barn och elevombudet).

Barns rättigheter i skolan styrs av skollagen och barnkonventionen. Bland annat har barn rätt att vara trygga och få den hjälp de behöver.

När barn inte mår bra av någon anledning finns det tecken du kan vara uppmärksam på. Det är inte alltid det rör sig om våld, utan dessa tecken kan även ha andra förklaringar. Det är också viktigt att komma ihåg att vissa barn inte visar några tecken alls. För vissa barn har våldet varit vardag från födseln. Då går det inte att se någon förändring. Listan är inte heltäckande – lita på din egen känsla om något inte står rätt till! 

• Barnet är frånvarande och hängigt
• Barnet verkar sova dåligt
• Barnets beteende ändras till något som blir negativt för barnet
• Skolresultaten blir sämre
• Barnet/ungdomen använder sig av alkohol och droger
• Barnet utsätter andra för våld
• Barnet skadar sig själv
• Barnet utsätter sig för många risker
• Barnet har synliga skador
• Barnet har ofta magont, huvudvärk eller andra kroppsliga besvär
• Barnet är ofta smutsig och/eller kläder som är för små eller inte anpassade för säsong

Det finns barn som lever med en större risk än andra att utsättas för våld. Varningstecken kan alltså även finnas i barnets miljö, familj och hos föräldrarna. Många gånger kan det röra sig om flera typer av våld samtidigt.

Yngre barn utsätts oftare för våld än äldre barn – och hos små barn kan våldet också vara svårare för utomstående att upptäcka. Barn som upplevs som ”svåra”, till exempel barn med neuropsykiatriska eller andra funktionshinder är extra utsatta. Barn i familjer som lever efter hedersnormer utsätts oftare än andra för våld. I familjer där föräldrarna har egna problem med missbruk, ekonomi eller psykisk ohälsa löper också barnen större risk att utsättas.

När Bris pratar med barn som upplevt våld berättar många att de aldrig fått frågan om hur det varit för dem. Att prata med barnet om våldet är viktigare än hur man pratar om det. Det kan vara svårt för barnet att börja berätta om sin utsatthet. Många har en lågt förtroende för vuxna.

Barnen vi pratar med ger rådet till vuxna att ha tålamod. Visa att du bryr dig om barnet, att du vill lyssna – men att du också ger barnet tid och återkommer. Så småningom är barnet kanske redo att prata. Visa då att du klarar av att höra det barnet berättar. Det gör du genom att ta hand om dina egna känslor så de inte spiller över på barnet.

Att sätta ord på att du vet vad barnet varit med om kan vara ett sätt att prata om det, utan att barnet behöver säga så mycket. På så sätt hjälper du barnet att känna sig mindre ensam i sin upplevelse.

Kom dock ihåg att om misstänker du att barnet utsätts för våld bör du göra en orosanmälan till socialtjänsten. Du behöver inte vänta på att få dina misstankar bekräftade av barnet.

Barn påverkas på många olika sätt, både psykiskt och fysiskt i stunden och över tid. Våldet påverkar barnets intellektuella och känslomässiga utveckling. Det rubbar också barnets självbild och relationer.  Barn som upplevt våld berättar ofta för Bris om en känsla av ensamhet. Många visar även på en låg självkänsla. De känner sig värdelösa och har lite hopp inför framtiden.

Barnen beskriver även en låg tilltro till vuxenvärlden. Många pratar om att de känner sig rädda, medan andra säger att de stängt av alla känslor för att hantera situationen. Det som barnen är och varit med om går många gånger ut över vardagen med svårigheter i skolan, dålig sömn och nedstämdhet.

Det bästa du kan göra är att ingripa. Det kan kännas svårt av flera anledningar, men det är oerhört viktigt att barnet får hjälp och skydd. Handlar det om våld i hemmet – att det är barnets föräldrar eller andra nära vuxna som gör barnet illa eller brister i sin omsorg – bör du anmäla din oro till socialtjänsten i den kommun som barnet tillhör. Du kan läsa mer om hur du gör en orosanmälan här.

I en akut situation där du misstänker att barnet utsätts för brott kan du alltid kontakta polisen via 112. Om det inte är en akut situation, men du misstänker att ett barn har utsatts för brott, kan du anmäla det till polisen via 114 14. Du behöver inte ha några bevis eller veta exakt vad som hänt. Det myndigheternas ansvar att utreda barnets situation och bedöma vilken insats som behövs. 

Har du en relation till barnet är det en bra idé att prata med hen. Berätta vad du sett och att du tänker hjälpa till. Visa att du är en trygg vuxen som barnet kan vända sig till.

För många barn är det svårt att självmant berätta om det som hen är med om. Det kan handla om rädsla för vad som ska hända, eller för att skydda de som utsätter barnet. Därför behöver vi vuxna ingripa även om barnet inte säger något. Barn tar skada av att uppleva våld. Även så små barn som spädbarn kan få men av att ha befunnit sig i en miljö där det förekommer våld.

Barnet som utsätts för våld kan behöva skydd för att våldet ska upphöra. Barnet behöver även få prata om det hen varit utsatt för. Att få upplevelserna, tankarna och känslorna bekräftade är viktigt, och att lyssnad på och tagen på allvar. Barnet behöver hjälp att förstå vad som har hänt och hur det har påverkat barnet själv och andra i familjen.

Många barn behöver avlastas från skuld och få hjälp att förstå att de inte har något ansvar för att de blivit utsatta. En del barn behöver mer hjälp, stöd och specialiserad behandling för att minska risken för långsiktiga konsekvenser. För andra barn räcker det att få sätta ord på det hen varit med om och få strategier om svåra minnen och tankar dyker upp. 

Hur stödet ser ut i olika kommuner och regioner varierar. Kontakta din kommun för att undersöka vad som finns där barnet bor. Du kan också kontakta Bris vuxentelefon om barn eller någon av våra Brismottagningar för vägledning och stöd.

När ett barn utsätts för fysiskt och psykiskt våld, skada, övergrepp, vanvård, försummelse, misshandel, utnyttjande och sexuella övergrepp räknas det som våld mot barn, enligt barnkonventionens definition. Att som barn uppleva våld mot en närstående eller att inte få sina grundläggande behov tillgodosedda är därför också en form av våld.

Här är några exempel på vad de olika formerna av våld kan vara:

Fysiskt våld: Örfilar, knuffar, sparkar, att hålla fast eller dra i håret.

Psykiskt våld: Hot, kontroll, kränkande och nedsättande ord, samt latent våld som innebär att leva under risk för nytt våld.

Sexuellt våld: Alla former av sexuella handlingar som ett barn utsätts för av en annan person räknas som sexuella övergrepp.  

Materiellt våld: Sker genom att förövaren förstör saker i hemmet eller barnets saker, till exempel inredning, leksaker, mobiltelefonen, dagböcker eller foton.

Ekonomiskt våld: Drabbar främst vuxna som tvingas skriva under handlingar eller inte får bestämma över sin egen ekonomi. Kan drabba äldre barn.

Försummelse: Att barnet lämnas utan tillsyn, inte får hjälp med sin hygien, inte får sina känslomässiga behov tillgodosedda, inte får kläder anpassade efter säsong eller storlek – eller andra saker där barns grundläggande behov inte tillgodoses.