"Vi ville flytta men barnen vägrade"

Efter lång tids arbetslöshet blev Naomi erbjuden ett jobb som hon länge drömt om. Nu skulle allt bli lättare för familjen. Det fanns bara ett orosmoln – de skulle bli tvungna att flytta.

//Obs: Namnen är fingerade//

-Häromdagen kom min son Jack, 13, hem från skolan och var överlycklig, berättar Naomi, 44. Han hade blivit uttagen till skolans dramagrupp tillsammans med sin bästa kompis. Musik och teater har alltid varit hans grej, så det var underbart att se honom så glad.
Familjen, som också består av Naomis sambo Nicklas, bonuspappa till Jack och pappa till Frank, 17, är djupt rotad i ett litet samhälle i Jämtland. Här har de vuxit upp, här finns släkt, vänner och den trygghet som kommer med att alla känner varandra.

-Barnen älskar vårt hem, säger Naomi. Vi bor nära naturen och har alltid känt oss trygga med att låta pojkarna röra sig fritt mellan vänner och olika aktiviteter. I en perfekt värld hade jag givetvis velat ha det så här för alltid.

Naomi har i flera år arbetat inom hotell- och turismnäringen på orten men för tre år sedan blev hon uppsagd då företaget gick i konkurs. Trots ett intensivt arbetssökande har hon, förutom några tillfälliga ströjobb, inte lyckats få ett nytt jobb. Det enda rimliga, enligt Naomi, verkar vara att omskola sig.

-Men så fick jag höra av en vän som bor längre uppåt landet att en privat yrkesskola etablerat sig och att de sökte lärare till hotell och turismutbildningen. Jag sökte mest på skoj, jag ville se om jag ens hade en chans. Någon lärarutbildning har jag ju inte, däremot massa erfarenhet.

Naomi blev erbjuden jobbet. Fyrtiofem mil norröver.

-Jag berättade först för min sambo. Att jag sökt på skoj och givetvis inte skulle tacka ja. Men då tittade han på mig och sa: ”Varför inte? Jag jobbar ju med e-handel, jag kan lika gärna sitta däruppe som här”.

Tanken började få fäste. Skulle de kunna flytta? Några dagar senare tog de försiktigt upp ämnet med sönerna Frank och Jack.

-Oj, oj, oj, vi var inte beredda på hur upprörda killarna skulle bli, berättar hon. Frank, som är äldst, sa direkt nej och krävde att få skaffa en egen lägenhet så han kunde bli kvar om vi andra flyttade. Jack blev jätteledsen och bara grät. Han blev livrädd bara av tanken på att byta skola, lämna sina vänner och dramagruppen som han älskade. Och skulle Frank bli kvar förlorade han ju sin bror på kuppen, så nej. Aldrig!

Naomi försäkrade barnen att inget var bestämt och att det var viktigt att hela familjen var med på tåget. Jack ville ha en försäkran där och då att de aldrig någonsin skulle flytta. Och Naomi, tagen av pojkarnas starka reaktion, lovade.

- Men tanken på jobbet och den utmaning det skulle innebära för mig ville inte försvinna. Jag hade ju faktiskt inget jobb här, vi skulle få det så mycket bättre med min inkomst och i den nya staden fanns ett bredare urval av skolor och aktiviteter för Frank och Jack. De skulle hitta nya vänner, det var jag säker på.

Kvällen därpå gjorde Naomi ett nytt försök med Jack. Visste han att det fanns en stor skidanläggning i närheten av den nya staden? Och att de hade flera teatergrupper för ungdomar? De kanske kunde åka upp i helgen och bara titta?

-”Du lovade!” skrek han då och blev jätteupprörd, berättar Naomi. Han hade legat vaken nästan hela natten och tänkt på allt han inte ville mista – kompisarna han känt sedan förskolan, skogen där han lekt och lärt sig köra motocross, närheten till mormor och morfar. Det var ju hela hans liv. Han kunde inte förstå varför jag ville förstöra för hela familjen med den här idén.

Jag kände mig urusel som ens hade övervägt tanken på att vi skulle flytta.

Nicklas, Naomis sambo, höll inte med. Det nya jobbet var en chans hon kanske aldrig skulle få igen. Och pojkarna skulle växa upp. Om ett år var Frank myndig och kunde göra som han ville, och för Jack handlade det om fem år kvar i skolan. Det var naturligt att de blev oroliga av förändringen men de skulle fixa det här. Både Frank och Jack var sociala och hade lätt att få nya vänner.

-Jag slets mellan min oro för barnen, framför allt Jack, och min längtan efter att få jobba igen och känna mig värdefull. Hur gjorde andra föräldrar? Folk tvingades ju flytta hela tiden, det var ju inget unikt för vår familj. Jag googlade runt på en massa familjesajter men blev inte klokare för det. I vissa fall hade familjer inget val, men där befann jag ju mig inte. Vi skulle inte gå under ekonomiskt om jag tackade nej till jobbet och vi blev kvar här. Mitt dilemma var att jag inte visste vad som egentligen var bäst för barnen – att gå igenom en flytt som förhoppningsvis kunde bli jättebra för alla på sikt eller stanna kvar i tryggheten men med en mamma som kanske förblev arbetslös. Och deprimerad.

Det blev ingen besöksresa till den nya staden den helgen. Dagen därpå ringde Naomi och tackade nej till tjänsten. Hon kunde inte utsätta Jack för risken att förlora sin trygghet om de flyttade. Barnen emottog beskedet med jubel när de kom hem från skolan den dagen. Nu fick hon lova att aldrig mer komma med sådana idéer.
-Han blev så lättad! Och jag hade ju faktiskt lovat honom att vi inte skulle flytta. Jag vill tro att jag fattade rätt beslut, men jag ska erkänna att det fortfarande svider. Jag hade verkligen velat tacka ja, för min egen skull. Det kanske var min sista chans i arbetslivet. Å andra sidan, hur lycklig hade jag varit på mitt nya jobb om jag vetat att barnen mådde dåligt?

Bris kommentar:

Många familjer känner säkert igen sig i situationen – ett stort beslut som påverkar hela familjen ska fattas och barn och föräldrar är oense om hur familjen ska göra. Det kan handla om väldigt olika saker, ett exempel är det Jack och Franks familj står inför där familjen funderar på att flytta långt bort från allt de känner till och är trygga med.

Vid sådana tillfällen behöver varje familj fatta sina egna beslut kring vad som är bäst för just dem. Det är klokt att, som Naomi och Nicklas gjorde, låta alla i familjen komma till tals och uttrycka sina tankar och önskemål om vad man tycker är bäst. Om familjen hade beslutat något annat och ändå valt att flytta, vad hade föräldrarna kunnat göra för att få barnen att känna sig trygga? Hur kan man som vuxen lyssna in barnens behov och stötta barnen i att våga göra något som känns läskigt trots att man är livrädd? Kan man som föräldrar göra på något annat sätt? Att den ena föräldern flyttar först och familjen successivt kommer efter?  I en sådan situation kan det vara skönt att prata med en utomstående vuxen för att få stöd i hur man kan tänka. Då kan man ringa Bris vuxentelefon, 077 – 150 50 50.