Varför var det ingen som gjorde något? Borde inte någon sett att jag inte hade det bra? Det är vanliga frågor när barn vänder sig till Bris. Många barn beskriver att de levt i utsatthet, mått dåligt och behövt hjälp och stöd länge, men ingen har agerat. Ibland beskriver barn att det är först när de själva blir utåtagerande, skolkar, eller när ätstörningen syns som vuxenvärlden reagerar. Det vill vi ändra på. Och vi är inte ensamma.
Här berättar personer som nu är vuxna om sina erfarenheter av att ha behövt stöd som barn. Deras erfarenheter är inte unika. När barn vänder sig till Bris idag finns liknande berättelser och liknande erfarenheter av en vuxenvärld som inte gör tillräckligt.
Det finns brister i hela kedjan när det gäller att säkerställa stöd till barn. Allt från att barns stödbehov inte alltid fångas upp av vuxna, till att de aktörer som ska hjälpa inte har rätt resurser och att samhället inte prioriterat att stärka upp de aktörer som kan ge det tidiga stödet.
Inför nationella riktlinjer och obligatorisk screening för våldsutsatthet inom BVC för att säkerställa likvärdigheten i upptäckt av våld
Säkerställ tillgången till familjecentraler i hela landet
Inför en lagstiftning om minimibemanning, förskollärartäthet samt ett maxtak för barngruppers storlek i förskola
Säkerställ tillgången till psykosocialt stöd i förskolan
Stärk långsiktiga resurser till socialtjänsten
Utveckla nationellt stöd för att stärka och prioritera det främjande och förebyggande arbetet för barn
Inför systematisk uppföljning och åtgärda de brister som identifieras i Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar
Säkerställ tillgången till familjecentraler i hela landet
Säkerställ en likvärdig förskola
Se till att barn i varje kommun erbjuds 30 timmars förskola per vecka
Säkerställ att primärvården har rätt förutsättningar för att arbeta med barns och ungas psykiska ohälsa
Säkerställ varje barns delaktighet i beslut som fattas av socialtjänsten – även för de yngsta barnen