NyhetNyhet

Livet blir bättre, BRIS chatt efter programmet med Peter Jöback

2012-02-23

Många barn får en tuff start i livet. I den här programserien är budskapet enkelt: Ge inte upp, livet blir bättre. Peter Jöback utnyttjades sexuellt som ung och hans far var alkoholist. När karriären snurrade som fortast kom det jobbiga ikapp. Peter berättade i Livet blir bättre.

Många barn växer upp med missbrukande föräldrar, en skamfylld erfarenhet de ofta döljer för sin omgivning. Men de är inte ensamma.

Många barn får en tuff start i livet, där de växer upp med mobbning, övergrepp, missbrukande föräldrar eller rädslan för att leva öppet som homosexuella. Ibland är starten så tuff att det handikappar dem socialt. I värsta fall går det så långt att barn funderar på att ta sina liv.

I programserien är budskapet enkelt: Ge inte upp, livet blir bättre. Renée Nyberg möter ett antal kända svenskar som berättar sina djupt personliga historier om smärtsamma erfarenheter som barn. Men de berättar också att livet blev bättre till sist.

Några av dem som medverkar är Patrik Sjöberg, Emma Igelström, Anton Hysén, Sanna Bråding, Dogge Doggelito, Jessica Andersson och Peter Jöback.

Tom och vilsen

Peter Jöback växte upp med en sjuk och dominant pappa. I de tidiga tonåren blev han sexuellt utnyttjad av en man på teatern där han jobbade. De professionella framgångarna avlöste sedan varandra och karriären snurrade allt snabbare. Behovet av att bli sedd och bekräftad blev som en drog. Men Peter tillät sig inte att njuta av framgångarna. Han kände sig tom och vilsen.

Vändpunkten kom efter ett framträdande på West End i London. Peter sökte hjälp och lade in sig på ett behandlingshem. I Livet blir bättre berättar Peter sitt livs historia. Vi besöker platser, ser klipp från karriärens många höjdpunkter och träffar några av de människor som är och har varit de viktigaste i Peters liv.

Bestulen på sin sexualitet

Peter Jöback är idag en av Sveriges mest framgångsrika och folkkära artister. Karriären inleddes redan som 11-åring. Sedan dess har Peter hunnit med att släppa elva soloalbum som sålts i mer än en miljon exemplar. Han har hyllats och prisats för sina många musikalroller både i Sverige och utomlands och han har uppträtt tillsammans med en lång rad världsartister på de allra största scenerna.

Men bakom de många och stora framgångarna finns en annan historia. Peter växte upp med en sjuk, alkoholiserad och ofta frånvarande pappa. Den bekräftelse Peter sökte hos sin far uteblev som regel. På teatern där han jobbade blev han i de tidiga tonåren sexuellt utnyttjad av en man som arbetade där. Gärningsmannen såg och utnyttjade Peters behov av bekräftelse och intensiva vilja att bli sedd.
– Det var första gången som en vuxen man sa att jag var bra på något. Men samtidigt blev jag bestulen på min sexualitet, på det fria valet att själv välja min debut, säger Peter i programmet.

Insåg behov av hjälp

Pappans sjukdom medförde att Peter tvingades att flytta hemifrån redan innan han hade fyllt 15 år.
– Det tvingade mig att ta ansvar och bli vuxen tidigt men samtidigt förlorade jag en del av min barndom.

Peters enorma bekräftelsebehov liknar han själv med ett drogberoende. Trots att framgångarna blev allt större och karriären snurrade allt snabbare kunde Peter inte njuta. Han kände sig tom och vilsen och var, som han säger, ”allt annat än snäll mot sig själv”. Vändpunkten kom i London. Efter ännu en succé på en av musikalscenerna i West End insåg Peter att han behövde hjälp. Han kontaktade och lade in sig på ett behandlingshem.

Chatta med BRIS

Vad kan vi vuxna göra för att hjälpa?, efter varje avsnitt av Livet blir bättre kan du chatta på tv3.se om kvällens ämne med experter från BRIS. Läs hela chatten här. Kvällens frågor besvarades av Maria Lindwall och Birgitta Havstad.
anna: om man på något sätt vill hjälpa till och visa sitt stöd mer än att skicka pengar hur går man till väga då?

Maria Lindwall: Om du tänker att du vill stötta BRIS i det här fallet. Så kan man arbeta ideellt för BRIS genom att till exempel prata med barn eller vuxna som hör av sig till BRIS. Om du är intresserad av detta, så kan du gå in på BRIS hemsida, www.bris.se och leta vidare efter "Jobba för BRIS". Där kan du läsa om ideellt arbete och om hur du går vidare ifall du blir mer nyfiken.


anonym: Om Peter hade ringt BRIS... hur hade ni tagit hand om honom?

Birgitta Havstad: Hej. Om Peter hade ringt Bris hade vi lyssnat. Det är kanske det han mest hade behövt där han befann sig. Hade han velat ha mer hjälp av oss hade vi försökt hjälpa honom att hitta hur han skulle kunnat gå vidare.


Linda: På vilket sätt är ni experter?

Maria Lindwall: Vi arbetar på BRIS och får därigenom lyssna på många berättelser från både barn och vuxna. Det gör att vi får en vana till att lyssna på olika berättelser, vilket kanske skulle kunna kallas för en expertkunskap.


Olle: Hur gör man för att komma ut när man misstänker att ens familj inte kommer att acceptera det?

Birgitta Havstad: Ja, du, det är en bra fråga. Jag kan bara gissa att man förbereder sig på många olika sätt tills man känner att man behöver komma ut i vilket fall som helst. Det är säkert upp till var och en hur man gör, tänker jag.


Jonas: Jag gick igenom en jobbig "komma ut"-process men har ett bra liv nu. hur kan jag hjälpa andra som är i den situationen nu?

Birgitta Havstad: Vad härligt det låter att du vill hjälpa andra! Ett sätt är naturligtvis bara genom att vara du, med den öppenhet du känner av att ha det bra i livet. Sådant märks ofta och smittar. Om du vill hjälpa mer regelbundet kan du kanske söka dig till frivilligorganisationer som jobbar med de frågorna.


lisa: Peter är jätteimponerande som har kommit ut inför hela Sverige. Jag är rädd att många av mina vänner inte kommer förstå. Hur vet man om det är värt att komma ut? Bor i en liten stad.

Maria Lindwall: Jag tänker att man får väga nackdelarna med fördelarna, hela tiden. I sista änden ska man leva det liv man vill och det bara man själv, som känner när och om man är redo för att komma ut. En del övar sig säkert på "att komma ut" på olika ställen; på nätet, med vänner, flyttar till en annan/större stad, på BRIS eller liknande anonyma samtalsställen. Övar för att ta reda på om man är redo.


Gunilla: Tack till Peter Jöback för att han vågar berätta! Mycket inspirerande!

Birgitta Havstad: Hej. Jag kan bara hålla med! Det var härligt att se och höra hur han lyckats vända sina erfarenheter till något som gav honom styrka och fick honom att känna sig fri!


hjälp!!!: när vi pratade om hbt i skolan så skrattade många av mina kompisar. hur ska jag våga vara den jag vill vara? vill inte bli av med mina kompisar.

Maria Lindwall: Det kan finnas så många skäl till varför de skrattade i skolan, tänker jag. Det kan handla om nervositet, osäkerhet, att det var något som kul med det eller något helt annat. Jag tänker att många, oavsett sexuell läggning, som kan känna osäkerhet inför att våga vara den man vill vara. Kanske hjälper det om man hittar mod någonstans inom sig, till att utmana lite och vara den man är/vill vara. Man kanske kan börja att vara sig själv tillsammans med någon som man är trygg med och sedan kanske man vågar vara sig själv i fler sammanhang. Ta ett litet steg i taget, kan vara en idé.


Stolt mamma: Misstänker att min son gillar killar men han vill inte prata om det. Han byter alltid samtalsämne när det kommer upp. Jag vill gärna visa att jag stöttar honom. Vad ska jag göra?

Birgitta Havstad: Det låter så bra att du vill stötta din son. Han kommer antagligen att känna det och våga berätta för dig när han är redo. Det verkar som att det får dröja ett tag till, eftersom han byter samtalsämne. Allt du kan göra är att fortsätta att lita på honom och på den relation ni har.


jensa: Jag misstänker att en granne dricker för mycket. Vet inte om det går ut över barnen men det känns inte bra. Vad ska jag göra? Vill inte förstöra grannsämjan.

Maria Lindwall: Det är ofta en balansgång det där med att agera eller att avvakta när det gäller sådana här frågor. Anar man att barn far illa, så är det ju så att vi alla bör anmäla till socialtjänsten eller till polisen. Man vill behålla grannsämjan, det är klart. Baksidan kan vara att barnen, och föräldrarna, behöver stöd. Man kan också anmäla anonymt, om man känner att det är bekvämare.


Sara L.: finns det någon man kan prata med på alla skolor?

Maria Lindwall: Ja, det tänker jag. Det finns både skolsköterska, skolkurator och skolpsykolog kopplat till skolan. Däremot är det lite olika hur ofta de är på plats. Dessutom finns alla lärare, som också kan fungera att prata med. Det beror såklart på om man har någon lärare som man känner förtroende för och som man vet tar en på allvar. Många gånger är just det det viktigaste, att man känner förtroende för den man pratar med.


jenny: Jag tycker det är jobbigt när pappa blir full på helgen. hur ska jag säga det till honom så att han fattar? jag har sagt det förut men han verkar inte fatta att det är jobbigt. vill inte att han ska bli arg heller.

Birgitta Havstad: Hej. Ibland kan det fungera bättre att skriva brev än att prata. Jag tänker på att du berättar att din pappa inte verkar vilja förstå att du tycker det är jobbigt när han är full. Du skulle ju kunna pröva att skriva hur du känner det när han är full och vad som händer i dig när han inte fattar att du tycker det är jobbigt. Sedan kan han få läsa det i lugn och ro när han är nykter. Det är ett sätt. Om du har fler funderingar så är du välkommen att höra av dig till BRIS.


Johan: Peter är stark som har förlåtit sin pappa. Jag vet inte om jag kan göra detsamma. Jag har inte pratat med honom på flera år. Hur ska jag göra för att hitta styrkan att ta upp kontakten?

Birgitta Havstad: Hej. Jag håller med dig om att Peter visar styrka när han förlåter sin pappa. Kanske upplevde han att han själv blev friare av att släppa ilskan och bitterheten till sin far. Kanske hade han kommit till den insikten att hans pappa, med alla sina fel och brister var möjlig att förlåta för honom. Jag vet inte, jag tänker att du kan pröva hur det skulle kännas att ta kontakt med din far. Känns det som en utmaning du skulle vilja ge dig eller är det bara en omöjlig tanke. Det är bara du som kan veta.


Sofia: Mina föräldrar gillar inte min pojkvän men jag är kär i han, vad ska jag göra?

Birgitta Havstad: Hej. Kärleken går verkligen sina egna vägar. Jag får lite tankar och funderingar när jag läser din fråga. Finns det sätt att få dina föräldrar att gilla din kille? Kan de försöka för din skull, tror du? Kan du berätta för dina föräldrar hur du känner? Både hur du känner för din kille och hur du känner när de människor som står dig närmast inte gillar varandra? Om du vill bolla vidare så är du välkommen att höra av dig till BRIS om du är under 18 år.


Moderator: Då tackar vi Birgitta och Maria för att de svarade på frågor under kvällens chatt. Och tack för alla frågor! Om du har en fråga som inte blev besvarad i kväll så hänvisar vi till www.bris.se eller www.hjalplinjen.se.

Alla nyheter

»Bris tilläggsrapport till FN 2014

Det finns stora brister i samhällets stöd till barn som mår dåligt. Stöd Bris i vårt fortsatta arbete för barn och unga. För oss har varje krona betydelse.
»Hjälp oss hjälpa!





» BRIS-akademin
BRIS arrangerar utbildningar över hela landet, utbildningar baserade på den samtalsteknik vi utvecklat genom vår stödverksamhet.

Året som gick – BRIS kontakter under 2012


» Ladda ner och läs
BRIS-rapporten 2013

BRIS är förmånstagare i PostkodLotteriet. » Läs mer här

Uppmärksammad rapport


» Ladda ner och läs
Barnen, BRIS och IT